Köerna för utredning av autism och adhd inom framför allt barn- och ungdomspsykiatrin är långa och de som behandlas med läkemedel blir fler.
Men diagnoserna är komplexa och frågan är om vi är fel ute? En av Sveriges ledande experter inom fältet, Sven Bölte, är engagerad i ett omfattande forskningsprojekt där ett annat klassificeringssystem nu undersöks. Syftet är att utveckla ett alternativ och komplement till dagens diagnoser.
— Människor har olika utmaningar och behöver olika stöd och anpassning. Men dagens fokusering på diagnoser missar personens vardagsfunktioner och konkreta behov. Vi skulle behöva tänka om helt men det är jobbigt, säger han.
Rekommenderas av myndighet
Faktum är att det redan finns ett system, ICF, som tagits fram av Världshälsoorganisationen (WHO) och som är ratificerat av 190 länder. ICF fokuserar inte på en diagnos utan på vilka möjligheter och utmaningar varje individ har och hur omgivningen påverkar. Det är redan i dag rekommenderat av Socialstyrelsen, men implementeringen i Sverige har gått trögt. Sven Bölte tror att det beror på att traditionen av att ställa diagnoser är så otroligt stark.
— ICF är dessutom ett ganska trubbigt verktyg. Men vi har i ett internationellt forskningsprojekt tagit fram kortversioner anpassade för autism och adhd som är lättare att använda, säger han.
Tillsammans med andra forskare driver han en studie som undersöker hur dessa kortlistor kan användas som ett instrument att klassificera personer med ICF.
Inte bara vårdfråga
Sven Bölte tror att ett fokusskifte från diagnoserna skulle innebära flera fördelar. En är att autism och adhd kan sluta behandlas som enbart en fråga för vården. Vissa behöver läkemedel, men inte alla och inte hela tiden.
— Det finns en naiv tro att bara vi kortar köerna till bup så ordnar det sig. Men detta är en fråga som rör hela samhället från skola till arbetsliv.
En annan är att vi kan bli bättre på att se funktionen, individens styrkor och förmågor. Diagnoser är ganska opassande i dagens komplexa samhälle.
— Hur fungerar en person i sin vardag? Tycker någon att skolan är rolig men att klassrummet är stökigt? Vad kan vi göra för att anpassa oss? Det borde inte behövas en diagnos för att möta de behoven men så ser verkligheten ut i dag.
