Definitionen av ett pappaskämt i forskningssammanhang är hela interaktionen mellan barnet och pappan, men kan enklare beskrivas som något lite klurigt som gärna innehåller en form av ordlek.
— Det får gärna vara underfundigt och lite pinsamt, det ”skämmiga” är en viktig ingrediens, säger Anna Sarkadi, professor i socialmedicin vid Uppsala universitet, som har forskat på pappors engagemang.
Missa inget viktigt, följ oss på Google– Pappaforskning har ju funnits ett bra tag, men vid en internationell psykologisk konferens om barns utveckling lyftes för några år sedan pappors lekfullhet upp, särskilt med betoning på skämtsamheten.
Socialt utvecklande
Att utsättas för det lite dumma och ”skämmiga” är enligt Anna Sarkadi socialt utvecklande i sig och intellektuellt stimulerade även för små barn.
— Det hjälper barnet att värdera vad som är roligt och inte, och utveckla sin känsla för humor. Det är heller inte helt givet vad det är som faktiskt är roligt, utan barnet behöver klura lite på betydelser och mångtydigheter, säger Anna Sarkadi.
Humor, jargong och speciella ritualer kan fungera som ett form av kitt som stärker relationen långt upp i åren och kan även vara en hjälp att hantera tuffa situationer.
Värmen viktigast
— Det är en gåva att kunna vara humoristisk, men det viktiga är att det finns en värme i relationen. Pappaskämten är ju bara roliga om de är en del i den här värmen och nästan blir en ritual där barnet vet att ”nu kommer pappa att busa till det”, säger Anna Sarkadi och fortsätter:
— Lyckas man dessutom ha med sig lite humor i konflikthantering – och då menar jag inte sarkasm eller ironi för det förstår inte små barn – så är mycket vunnet.
