Staten lägger omkring åtta miljarder kronor i år på tandvårdsstöd. När stödet infördes 2008 var tanken att det skulle begränsa kostnaderna för patienterna. Men eftersom tandläkarna har höjt priserna har stödet delvis hamnat hos dem. Ju högre statens subvention har varit, desto mer tycks vårdgivarna höja sina priser, enligt granskningen.
Stödet bygger på att den som går till tandläkaren själv jämför och ifrågasätter priser. Men så ser det inte ut.
Missa inget viktigt, följ oss på Google— En femtedel av patienterna känner inte till att priserna kan variera, säger Filippa Hagersten på Riksrevisionen som projektlett granskningen.
Inga riktlinjer
Situationen förvärras av att vårdgivarna sällan uppfyller sina skyldigheter att informera patienter om prisskillnaderna. Ingen aktör har i dag ansvar för att följa upp att skyldigheter följs. Det finns inte heller några riktlinjer för hur högt priset får vara.
Ytterligare en konsekvens av stödets utformning är att vissa ingrepp, som att dra ut en tand och ersätta med implantat, har ökat kraftigt de senaste tio åren.
— Ett skäl till det är sannolikt att tandläkarna får mer ersättning för det, trots att det ur ett odontologiskt perspektiv ofta är bättre att behålla tanden och rotfylla den. Men det ger mindre ersättning, förklarar Filippa Hagersten.
Höja egenavgiften
Riksrevisionen har två förslag på hur tandvårdsstödet bättre kan komma patienterna till del. Det ena är att sänka subventionen och höja avgiften patienten själv betalar. Det skulle kunna leda till en stärkt priskonkurrens. Det andra är att reglera priserna.
— Båda har risker, till exempel kan tillgängligheten försämras om tandläkarna får sämre betalt, säger Filippa Hagersten.
En viktig slutsats är att för att systemet ska fungera behöver patientens ställning stärkas. Riksrevisionen anser bland annat att regeringen bör ge en myndighet det samlade ansvaret för att informera patienterna om vad som gäller. Det går till exempel att gå in på tandpriskollen.se och jämföra mottagningar men det är få som känner till det.
