— Målbilden är att vi någonstans i början på 30-talet har fördubblat den kommunala räddningstjänsten till 32 000 personer, säger Henrik Larsson, verksamhetschef på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
När blivande instruktörer inom skånsk räddningstjänst utbildas råder dystopisk stämning i en råkall, ruffig miljö på övningsområdet i Helsingborg.
Klicka här för att följa oss på Google
”Ett skymningsläge”
Brandmännen får scenariot uppmålat av instruktören, Christoffer Persson, utvecklingsledare i Räddningstjänsten Syd:
— Förutsättningen är att Sverige är i ett skymningsläge. Det är varken fred eller krig, men det har skett ett flertal sabotage mot samhället. Vi är inte invaderade, så det finns inga fientliga markförband, men det förekommer mindre sabotagegrupper.
Nu kommer ett larm om rökutveckling från en godsvagn med svavelsyra. Övningsdeltagarna stannar en bit ifrån, studerar godsvagnen med tubkikare och upptäcker en bomb.
I fredstid är det polisens bombskydd som ska ta hand om explosiva föremål. Under höjd beredskap eller krig är det räddningstjänsten.
Civilpliktiga ska röja
Detta kommer att bli en uppgift för civilpliktiga, förklarar Henrik Larsson.
Det handlar dels om personer som tidigare jobbat inom räddningstjänsten, som får en vidareutbildning, och dels om ungdomar som i stället för värnplikt får göra civilplikt som brandmän.
Det är inget man väljer själv, utan en plikt. Men Henrik Larsson tror inte att det blir några problem med acceptansen:
— Jag kan väl tänka mig att det är många ungdomar som vill göra en insats för samhället, men inte nödvändigtvis med vapen i hand.
De brandmän vi träffar i Helsingborg ska bli instruktörer för sina kollegor. Här utbildas de i att agera i en miljö med minor och oexploderad ammunition. Senare ska de träna på att söka och rädda människor i rasmassor och hur de ska agera efter en attack med kemiska stridsmedel eller kärnvapen.
”Ukrainsk förmåga överlägsen”
— Är vi på den nivån vi behöver vara? Nej, det är vi inte. Den här utbildningsinsatsen som pågår i tre år är en ansträngning för att uppnå vad som benämns som en basförmåga, säger Christoffer Persson.
Han har nyligen varit i Ukraina.
— Tittar man på Ukrainas förmåga så är den överlägsen vår, så klart. Det har varit i krig i snart fyra år och på de åren utvecklas man jättemycket.
Instruktören David Wedelsbäck var med på samma resa och han är djupt imponerad av kollegorna.
— De är ju ena jävla kämpar. Det är hårda grabbar och kvinnor på alla plan. Det är ingen rolig situation de är i.
