Svenskiraniern Rami tog emot nyheterna om USA:s och Israels attacker med lycka. Men han oroar sig för släkten – och hoppas att det forna hemlandet ska hitta ”nollpunkten”. Även Ebrahim gläds över att folket i hans hemland ”äntligen” ska bli fria.
På frågan om hur Rami upplevde helgens attacker då Irans högste ledare Ali Khamenei dödades skrattar han till.
Klicka här för att följa oss på Google— Det har varit rena festen för oss. Vi är jätteglada. Jag var vid Norra Bantorget i lördags och utanför ambassaden i söndags. Det var inte demonstrationer, det var som att vara på en nattklubb. Det enda som saknades var spriten.
Oro och lycka
Det lättsamma byts dock snabbt ut när släkten som är kvar i Iran kommer på tal.
— Jag är orolig för dem. Jag har min syster, min bror, och min styvmamma där. Men jag är ändå jätteglad för det som händer. När jag pratade med mina släktingar sade de också det. Det är omöjligt att leva under den där regimen.
Rami kom som 17-åring till Sverige 1987, mitt under det brinnande Iran-Irak-kriget. De flesta iranier han pratat med är glada.
— De är så trötta på styret. Regimen har förstört landet under 47 år.
Han hoppas att Iran på sikt ska gå tillbaka till hur det var innan den islamiska revolutionen 1979, att landet hittar sina rötter.
— Jag vill få bort religionen från vardagen. Jag vill att det ska vara som i Sverige.
Svenskiraniern ”Babak”, som egentligen heter något annat, välkomnar också USA:s och Israels attack. Folket i Iran jublar av lycka – om än ”med viss bitterhet”, säger han.
— Det är så många som förlorat någon. De har inga vapen, men det här är deras hämnd. Demonstrationerna var inte förgäves.
”Sämre finns inte"
Även Ebrahim blev ”superglad” när han hörde om USA:s och Israels bombningar i Iran. ”Äntligen”, kände han.
— Känslan är svår, att säga att man är glad över att ens hemland blir attackerat. Men jag är glad för att folk ska bli fria en gång för alla, säger Ebrahim som kom till Sverige 1999 och driver företag i Stockholmsområdet.
— År efter år har folket gått på demonstrationer obeväpnade, men resultatet har varit att de blivit slaktade och dödade. Folket vill ha hjälp, det har de sagt tydligt och klart.
Han oroas över sin familj och barndomsvänner som är kvar i Iran. På grund av det nedsläckta nätet går de inte att få tag på. Han känner dock hopp för framtiden, även om en maktövergång kommer vara komplicerad.
— Jag tror inte att det kommer bli sämre. Sämre än vad det varit finns inte i min värld.
”Babak” säger att dem han lyckats prata med i Iran är hoppfulla om att ett nytt styre kan ta över.
— Det beror såklart på vem du frågar, men jag känner mig enbart hoppfull. Jag tror att det här är den enda vägen framåt.
