Vår cyklopliknande förfader, som människan delar med alla ryggradsdjur, var en maskliknande organism som inte hade särskilt stor användning för ett par ögon.
— De var grävande filtrerare, satt stilla och filtrerade plankton från havsvatten. Då behövdes inte de här pariga organen som egentligen är till för att styra när man rör på sig och veta var man går, säger Dan-E Nilsson, professor emeritus i sinnesbiologi vid Lunds universitet.
Klicka här för att följa oss på GoogleEtt öga på huvudet
Genom evolutionens gång förlorade den lilla cyklopen därför sina ögon – men behöll en grupp ljuskänsliga celler, ett slags öga, mitt på huvudet.
— De behövdes för att hålla koll på dygnsrytmen och för att veta vad som var upp och ner.
I dag skiljer sig ögonen hos ryggradsdjur, däribland människan, stort från andra djur med två ögon – till exempel insekter, kräftdjur och bläckfiskar.
— Den sortens ljuskänsliga celler som ryggradslösa djur har till sina pariga sidoögon är inte den sortens ljuskänsliga celler som vi ser med, säger Nilsson.
”Föll på plats”
När forskarna bakom studien gjorde en omfattande analys av ljuskänsliga celler hos alla djurgrupper stod det klart varför våra ögon skiljer sig så mycket från de ryggradslösa djurens.
När årmiljonerna passerade och cyklopen utvecklades till att återigen börja simma och leva ett aktivt liv behövde den ögon igen – och de utvecklades från den lilla cyklopens enda öga mitt på huvudet.
Människans näthinna utvecklades ur hjärnan, medan insekters och bläckfiskars ögon utvecklades i huden, på huvudets sidor.
— Vi har inte förstått varför det låg till som det gjorde, men nu gör vi det. Bitarna föll på plats, säger Dan-E Nilsson.
Studien har publicerats i tidskriften Current biology.
