Söndag 26 Sep
Stockholm

Intervju24: Gudrun Schyman

1 av 6
2 av 6
3 av 6
4 av 6
5 av 6
6 av 6

INTERVJU. Gudrun Schyman om feminism, Carl Bildt, framtiden i Simrishamn och om varför hon som partiledare för vänsterpartiet bröt med kommunismen.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Fakta

Namn: Gudrun Schyman.

Ålder: 62.

Aktuell: Som avgående talesperson som FI.

Varför tog du som första partiledare någonsin för vänsterpartiet avstånd från kommunismen??

– Jag kunde inte leda ett parti som försvarade de folkmord och övergrepp som har förekommit i historien. Jag gick aldrig in i vänsterpartiet på grund av dess historiska meriter utan för att partiets sociala patos passade mig som kommer från underklassen. Det fanns en idé om internationell solidaritet som jag tycker om. Dessutom fanns det en tydlig antimilitaristisk hållning.

Mötte du något motstånd inom partiet när du gjorde det?

– Ja, visst mötte jag motstånd. Det var otroligt känslosamt för många när jag skulle ta upp frågan inför kongressen. Många var väldigt upprörda. För mig handlade om att om att se de människor som hade varit utsatta och respektera deras erfarenheter. Det var så konfliktfyllt att många inte ville att jag skulle ta avstånd från det. Men jag sa att jag inte kunde vara ledare för ett parti om jag inte får säga de sakerna. Vi hade diskussioner i partiledningen innan om att jag skulle ta upp det och jag möttes av iskyla.

Varför avgår du som talesperson för FI?

– Ryktena om min politiska död är mycket överdrivna. Två lyckliga omständigheter gör att jag inte kandiderar igen. Dels för att vi haft en så bra medlemsutveckling och ett bra organisationsbygge den senaste tiden, det har kommit många nya medlemmar efter EU-valet och under valrörelsen. Duktiga, kompetenta och kreativa kvinnor och män som ska ta plats. Det finns någon föreställning om att FI är Gudrun Schyman, och utan Gudrun Schyman skulle FI inte vara någonting, men så är det verkligen inte. Det är ingen one woman show. Det är ett folkrörelsebygge. Det får inte bli som i socialdemokraterna där ingen vill ta över, och vill man ta över så måste man säga nej. Det är en dokusåpa. Jag kommer fortsättningsvis att kandidera till styrelsen. Under våren ska vi försöka lansera en riksdagsgrupp. I den ska jag fungera som gruppledare. Vi ska förbereda oss inför nästa val. Den andra lyckliga omständigheten är att vi gjorde ett kanonval i Simrishamn, där vi blev tredje största parti, där sitter jag i kommunfullmäktige. Jag måste vara där och arbeta, och arbeta bra. Vi har fått ett så enormt förtroende av väljarna och det kommer att bli någon form av skyltfönster för Feministiskt initiativ. För att folk, till nästa val, när de undrar hur det blir om man röstar på "de där feministerna" ska kunna se hur det blir, i Simrishamn.

Ni blev tredje största parti i Simrishamn, vilka var det som röstade på er. Skåne är väl en ganska konservativ region?

– Det var all möjliga, både män och kvinnor, äldre och unga. Vi hade ett kaffekalas en månad efter valet. Det kom över hundra personer.

Vilka konkreta förändringar vill du genomföra i Simrishamn?

– Vi vill att jämställdhetsfrågorna ska komma in överallt i kommunen. Som en självklar del i att kommunen ska ha som mål att i sina egna verksamheter vara jämställda och kunna erbjuda jämställda verksamheter.

Kan du definiera jämställda verksamheter?

– Att det i förskolan finns en idé för hur man arbetar aktivt med genuspedagogik som har som mål att motarbeta och förändra stereotypa könsroller. Man ska inte behandla barn utifrån vilket kön de har, utan man ska behandla dem som individer. Man ska se olikheterna hos individen och inte stirra sig blind på och utgå från könsstereotyper. Det börjar väldigt tidigt, från det att barnen föds, att vi bemöter barn på olika sätt beroende på om det är en pojke eller en flicka.

Jag har träffat väldigt många unga kvinnor som säger att de inte blir förfördelade i arbetslivet för att de är kvinnor?

– Då måste de vara både blinda och döva. Om de är någorlunda medvetna om sin omvärld så är de väl medvetna om hur stora löneskillnaderna är, att det handlar om lön efter kön. Vad är det som gör att en ung människa som går ut vårdlinjen på gymnasiet har fyra tusen lägre i lön än en människa som går ut fordonstekniska linjen? Det finns tonvis med fakta och tabeller som visar hur stor löneskillnaden är, inom alla branscher lönemässigt.

Jag betvivlar inte att de här skillnaderna finns. Det jag undrar över är varför unga tjejer inte verkar så upprörda över dem?

– För att de lever i ett samhälle som predikar myten om att vi skulle leva ett jämställt samhälle. Det är ett kunskapsområde som inte är legaliserat som kunskapsområde i samhället. Därför är det väldigt många som blundar för det, förnekar att de till exempel lever i en relation som inte är jämställd och förnekar problemen och konflikterna. Man vill inte se på sig själv som en loser om man är kvinna, vem fan vill vara förtryckt? Det är viktigt att struktur, som det här handlar om, är väldigt avgörande för hur vi som människor formas och beter oss. Det gäller inte bara struktur utifrån kön, utan även från klass, etnicitet och sexualitet. Ett samhälle bygger väldigt starka normer som talar om hur saker ska vara, och det styr oss i väldigt hög grad. Vi lever i ett samhälle där kön ligger till grund för hur vi ska organisera samhället. Så ser det ut i Sverige, och i alla andra länder. Idén om att mannen är familjeförsörjare, har en lön som går att leva på och är den som ska ha heltidsjobb, den idén lever kvar.

För någon månad sedan läste jag en undersökning, i Aftonbladet, där det stod att sju av tio kvinnor ville bli försörjda. Vad säger det?

– Såna där attitydundersökningar kan man inte ta på allvar. Ställ samma fråga till män också, det finns väl alltid människor som vill bli försörjda. Men att kvinnor skulle ha någon jävla låglönegen, så är det inte. De allra flesta kvinnor som jobbar deltid skulle hellre vilja jobba heltid. Ingen vill ha en lön som inte går att leva på.

Finns det inte något jobb som män faktiskt gör bättre än kvinnor?

– Det finns ingen anledning att värdera. Det handlar om hur vi värderar arbeten, vad som ligger till grund för värderingen. Vad det är som gör att det värderas högre att lägga asfalt än att lägga gamla i äldrevården.

Nu talar vi om olika saker. Jag undrar: finns det inget jobb som män är bättre lämpade att utföra än vad kvinnor är. Som till exempel brandman?

– Man talade om det där när det bara var män inom poliskåren. Att det behövdes muskler, folk som kan skjuta, biffiga typer. Sen började man tänka och insåg att det kanske inte bara är muskler som behövs utan även någonting i huvudet. Kanske ska den där muskulösa biffen också ha med sig en kvinna. Man har kommit fram till att det alltid är bäst när det är blandade grupper. Det behövs aldrig bara råstyrka. Det behövs alltid tanke. Det handlar om att inte bara de med orättvist låga löner ska ta strid för jämställdheten, utan även de med orättvist höga löner, tyvärr är det väldigt få som gör det. Men det tycker jag att man borde kunna förvänta sig, om människor verkligen var uppfyllda av tanken på jämställdhet. Det är allas ansvar eftersom vi deltar i bygget av jämställdheten - både män och kvinnor. Är det någon som har inflytande så är det alltid på någon annans bekostnad. Och jag ser inte att män i dag, i din ålder är särskilt engagerade.

Är inte det rätt naturligt. När arbetarrörelsen i Sverige växte sig stark så var det väl främst arbetarna som organiserade sig för sina rättigheter. Inte direktörerna?

– Inte om du tittar på vilka som satt i ledningarna, där var det främst intellektuella. Om du ser arbetet mot diskriminering utifrån etnicitet, i arbetet för att avskaffa apartheid till exempel, så var vi väldigt många som är rätt vita i skinnet som av ideologiska skäl, av intellektuellt ställningstagande, agerade och var aktiva.

Men där hade ni väl ingenting att offra, då är det väl lättare att engagera sig. Det hände i Sydafrika.

– Ja, det kan man väl säga. Att det var så långt borta att det inte rörde oss. Men är väl väldigt cyniskt: att engagemanget och solidariteten bara gäller de som är långt borta. Det är ju det som skrämmer en del människor med feminismen. När man gör den feministiska analysen förstår man att det rör en själv. Det går inte att säga "de" när det gäller könsmaktsordningen och dess konsekvenser. Fråga dig själv: vad har du att tjäna på ett samhälle som formas efter att alla har mänskliga rättigheter? Du har allt att tjäna om du inte vill vara en könsstereotyp, ibland sedd som någon jävla levande bankomat på två ben som inte ens vet namnen på dina barn. Det är en väldigt stympad könsroll som är mannens. Det är en väldigt destruktiv roll, fylld av makt och dominans, att kliva in i.

Kommer ni in i riksdagen nästa val?

– Jag tror att vi ska göra det varje gång. Det är intressant att se på hur miljöpartiet kom in i riksdagen. Det handlade om att introducera en ny dimension i politiken. I deras fall miljö och långsiktig hållbarhet. Man avfärdade det som ickepolitik, något som skogsmullar skulle hålla på med – att klappa sälar och krama träd. Man tyckte att de såg konstiga ut med sina koftor och skägg. Det var rena mobbingen. De kom in på sitt tredje försök. I dag är det ingen som ifrågasätter att den dimensionen de förde in var otroligt bra. Alla politiska partier var tvungna att rycka upp sig, läsa på i frågan ta till sig fakta och förstå att det handlade om kunskaper. Vilket ledde till ett kunskapslyft inom hela politikområdet. Det skapades ministrar och departement. Så kommer det bli med feminismen också.

Hur kommer det sig att du får orättvisorna, män och kvinnor emellan, att låta så självklara och uppenbara men ändå inte lyckas generera mer stöd för din sak? Potentiellt har du ju mer än 50 procent av rösterna. Är det du som har misslyckats?

– Nej, det beror på att vi lever i ett samhälle som framställer det som är som det naturliga. Sverige beskrivs som ett öppet, tolerant och jämställt land. Det är vår självbild. Sen kommer vi och säger att ”så är det inte”. Var presenteras den kunskapen att Sverige faktiskt inte är ett jämställt land, inte är särskilt tolerant. Var får man reda på det?

Genom dig bland annat.

– Ja, och då har du ju väldigt mycket annan information som talar om det motsatta. Det handlar inte i fall man ska tro på mig eller inte, det är en fråga om att man ska ta reda på fakta och forskning. Det finns oerhört många både kvinnor och män som är bekväma med de könsroller som existerar i samhället. Eller, som i alla fall förnekar att de är obekväma. Det finns många kvinnor som har sin identitet i den traditionella kvinnorollen.

Vilken är den enskilt viktigaste reformen för att nå ett jämställt samhälle?

– Det finns ingen enskild reform eftersom allting hänger ihop. Den enskilda fråga som har störst förändringspotential i sin litenhet är föräldraförsäkringen. Den ska individualiseras, precis som alla andra försäkringar.

Du och Carl Bildt brukade träffas privat, hur kommer det sig?

– Ja, nu var det längesen. Vi uppskattade varandra mycket som partiledarkollegor. Vi hade lätt för att diskutera och debattera. Det fanns en intellektuell spänst och hederlighet. Och vi stod så långt i från varandra att det var enkelt på det viset. Det är enklare när man är så klart definierad. Jag bjöd hem honom och de andra partiledarna ibland, jag var mycket social i min partiledarroll. Det är ju så när man jobbar i partiledarkretsen, det finns en viss kollegialitet.

Var det någon gång under de här privata debatterna ni började bråka?

– Ja, visst vi tyckte ju väldigt olika. Men vi tyckte att det var intressant att bryta de åsikterna i en intellektuellt hederlig debatt utan tjuvnyp och slag under bältet.

Fick du någon gång Carl Bildt att erkänna att han hade fel i någon fråga?'

– Det kommer jag inte ihåg.

Det borde du väl komma ihåg?

– Nej, debatterna var inte så. Debatterna var präglade av ömsesidig respekt för att vi tyckte olika.

Carl Bildt, Göran Persson, du själv, det lite äldre gardet i svensk politik har en förmåga att verkligen klubba ner era motståndare i politiska debatter som yngre politiker inte gör. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte. Tycker att politiska debatter är rätt tråkiga nu för tiden, så jag brukar inte följa dem. Själv vill jag ha lite kött och blod i politiken. Politik är inte hela livet, men politiken ska handla om livet. Det handlar om människors villkor, och att det krävs förändringar. Mer passion i politiken.

Kommentera
Kopiera länk
Dela