Eric Rosén: "Rädsla det osvenskaste som finns"

Sedan sex år tillbaka är nationalden den 6 juni en helgdag och den mysnationalistiska yran väntas infinna sig med flaggviftande, mjukglass, kungafamilj och lyckliga barn i blågula kläder. Och det finns all anledning att fira; vi har yttrandefrihet, sommarsoliga träbryggor, omfattande välfärd och lagstadgad semester. Gott så.

Och jag är faktiskt otroligt nöjd med att bo i Sverige.

En av de saker jag älskar med det här landet är bristen på tydlig och enhetlig nationell identitet. Oenigheten kring vad som är svenskt eftersom ingenting är det.

Det är fint, vi har genom historien konsekvent tagit intryck av andra länder och vi har på just det sättet utvecklats till något bra. Vår storhet bygger inte på att vi värderat det som en gång varit utan på att vi skapat en tillräckligt trygg miljö för att våga förändras. Vi har kristnats och avkristnats – i dag är vi härligt supersekulära semiateister - vi har köpt importregent i Frankrike när våra egna inte levererade några ungar eller hade i övrigt tillräckligt cool släkt. Vi har importerat ny mat för vår överlevnad, eller för att Tore Wretman haft en vision. Och en rätt som tacos går utmärkt att göra till nationalrätt i detta framåtsträvande land.

Vi har snott de bästa lagarna och levnadssätten från andra länder och vi har gjort dem till våra egna.

Jag älskar också med detta land att just det här är vårt bästa argument mot rasister, sverigedemokrater och annan galenhöger som vill värna något slags evigt svenskt eller någon nordisk ursanning. Förändringarna och utvecklingen är det svenskaste vi har. Anpassningsförmågan och viljan att ta till sig nytt. Idén om att svensken ska vara så trygg att hon alltid klarar förändringen och utvecklas med den.

Där har vi dock börjat trampa på i motsatt riktning. Vi monterar ner tryggheten just nu. Vi gör oss mer sårbara och som samhälle mindre rustade för förändringar. Vi ökar insatsen för den enskilde. Inte konstigt då att rädslan för förändring då ökar. Och just exakt det – den eskalerande rädslan och oviljan att ta till sig det nya – är faktiskt det osvenskaste jag kan komma på. Jag hoppas att den inte får fäste i större utsträckning än i dag. Jag tror att vi måste se till att den som bor i Sverige vet att man inte rasar igenom fullständigt när samhället förändras eller jobbet försvinner för att vi ska hålla fruktan för det okända borta.

Annars kan vi bli som vilket land som helst.