Silbersky - en stjärnadvokats långa historia

- Stämningen var otroligt obehaglig. Och efter min plädering uppmanade polisen mig att gå ut bakvägen. De andra advokaterna smet, jag gick ut från huvudingången. Folkmassan kom emot mig, många unga pojkar vars syskon hade omkommit i lågorna. En kille lyfte näven."Ta det nu lugnt sa jag, för en sak är säkert, du behöver inte slå till mig, jag är så gammal så säger du bu så får jag antagligen hjärtslag och segnar ner". Sen frågade jag honom, "om du råkar ut för något och vill att jag ska försvara dig, vill du inte att jag ska göra mitt bästa då?" Och rätt som det är lugnar stämningen ner sig. Vet du hur det slutade? Att folk kom fram och omfamnade mig och tackade mig och vi grät tillsammans. Det är det mest rörande jag varit med om i hela mitt liv. Det gick, jag lyckades med något jag kanske inte lyckats med innan, att förklara vad min arbetsuppgift var och att de var tvungna att skilja på mig som person och yrkesperson. Flera av föräldrarna kom fram och kramade mig. Jag kunde lugnt gå genom Göteborg sen. Allt var lugnt, ingen gav sig på mig, ingen kastade ett glåpord efter mig, ingen skällde på mig.

Så beskriver Leif Silbersky, Sveriges kändaste advokat sin första tid i Göteborg under rättegången mot de fyra killarna som dömdes för att ha orsakat branden där 63 ungdomar omkom den 30 oktober 1998. Silbersky försvarade den yngste av de fyra. Det är tolv år sedan rättegången avslutades, hans tyngsta fall i sin långa karriär. Sen dess har han inte haft det lättare. Skåningen har försvarat några av Sveriges mest hatade män. Han har suttit öga mot öga med Hagamannen Niklas Lindgren, Englamördaren Anders Eklund, Carolinmördaren Toni Alldén, Röda Korset-bedragaren Johan af Donner och använt alla knep för att frikänna dem. Han har hatats av många, älskats av få och blivit synonymt med svenska sommarmord. Men vem är då människan Leif Silbersky, han bakom kostymen? Nyheter24:s Ehsan Fadakar söker svaret.

Silbersky tar emot mig på sitt kontor på Kungsholmstorg i Stockholm på en helt vanlig måndageftermiddag. "Det kan bli bättre eller sämre", säger han när jag frågar hur han haft det. Vi sätter oss på hans kontor. Silbersky må vara en "stjärnadvokat", men kontoret visar inga tecken på det. Vi talar inledningsvis om hans böcker. Det är inte 24 böcker, utan "över 30" påpekar Silbersky. Det blir snart tydligt att Leif Silbersky är långt mer sympatisk än han verkar framför tevekamerorna. Han är ödmjuk och öppen. Han svarar snabbt när han kan och tänker efter länge när han inte vet vad han ska säga. Snabbt inser jag att intervjun med advokaten som haft ett finger med i i stort alla stora svenska fall de senaste 20 åren kommer bli exakt så intressant som jag hade förväntat mig.

Du är känd som hela Sveriges försvarsadvokat och har fått ta dig an de allra största mediehaussade rättegångarna. Samtidigt har du två barn, sex barnbarn och en hustru sen närmare 50 år tillbaka. Hur hinner du med att vara en framgångsrik försvarsadvokat och en familjeman?

- Det gäller ju att prioritera i livet och man kan säga att jag försummat mina barns uppväxt för då var jag så karriärmedveten, men det tar jag igen på mina barnbarn. Jag vågar påstå att jag är en ganska bra farfar och morfar. Och mina barnbarn börjar bli stora, de är allt från 9 år till 24, så jag har fått sex kompisar vars vänskap jag vårdar.

Har 24-åringen visat intresse för ditt yrke?

- Han har sedan några månader avlagt sin jur kand-examen och kommer börja som notarie i domstolsarbetet den förste september. Om det sen blir en domar-, åklagar- eller advokatkarriär vet jag inte.

Då är nästa generation redan säkrad.

- Det är den, säger Silbersky och skrattar.

Du drabbades av cancer för 20 år sedan. Hur mår du i dag?

- Jag fick beskedet 1991, en lymfomcancer och trodde då det skulle gå illa, men det gick bra. Det som var så fantastiskt var att min hustru samtidigt drabbades av bröstcancer, vi hjälpte oss själva och varandra, och kom ut starkare än någonsin.

Var du någonsin rädd för att cancern skulle komma tillbaka?

- Det finns ingen garanti för att cancern inte ska återvända. Jag är inte rädd för det, däremot var det under själva behandlingstiden osäkert om jag skulle klara mig. Och jag är en vetgirig man så jag gick och läste i ett uppslagsverk och där stod det att Hodgkins, som jag drabbats av, innebar 100 procent dödlighet.

- Men boken visade sig vara från 1948 så det har hänt en hel del sedan dess fick jag reda på av min läkare. Jag hade vänner som drabbades av samma cancer och gick bort.

Du började på 60-talet och har hållit på i över 40 år. Är det fortfarande lika kul?

- Det är ännu roligare, tack vare att jag nu har en enorm erfarenhet. Kunskaper kan man skaffa sig när man är ung men erfarenhet är någonting som kommer med åren.

Just det här med erfarenhet, du brukar ofta säga att ”under mina 35 år som advokat har jag aldrig...”.

- Det var en vana som jag hade för ett tiotal år sedan som jag har lagt av med.

Har du verkligen det?

- Det är riktigt att jag sa så tidigare, men inte längre. Folk ser på mig att jag är erfaren. Jag har mindre hår, så nu förstår man att erfarenheten finns där.

- Det var en anmärkning jag tog till mig. Det var en gubbe som talade om det för mig och jag vågar påstå att de sista tio åren har jag inte alls talat om att med min erfarenhet av 45 års advokatarbete, eller 46, 47, 48. Nej, det säger jag inte.

Jag läste nyligen en sammanställning över alla tillfällen du sagt så och sista gången var 2005.

- Det kan nog stämma. Då är det 6 år sedan. Haha.

Hur många ber om att få dig som advokat?

- Det är många.

Har du kriterier du använder dig av för att ta dig an ett fall eller går du efter magkänslan?

- Det är mycket magkänsla och att jag känner att jag kan göra en insats, det viktigaste är att jag känner att jag kan tillföra någonting, att jag ser att det är en intressant arbetsuppgift och inte bara slentrian.

Om vi tar alla dina klienter genom åren, finns det någon du håller kontakt med eller som försöker hålla kontakt med dig?

- Det är några få från 60- och 70-talet. Det är väldigt sällan. Jag brukar säga att jag håller en väldigt stark rågång mellan advokaten och personen Leif Silbersky. Personen håller sig borta från sociala kontakter. Advokaten kan vara skyldig att hålla en viss social närhet genom att besöka vederbörande ofta och se till att vederbörande socialt fungerar. Men det är extemt sällsynt att någon har blivit min vän eller bekant.

Blir du ledsen när du förlorar ett fall?

- Nej, jag blir arg.

Känner du att du har misslyckats om personen du försvarar döms skyldig trots att din magkänsla säger att denne är oskyldig?

- Man säger följande, jag har väldigt lätt att hantera en framgång men svårt att hantera en motgång och det beror på att jag har så stora förväntningar på mig själv. Klienterna har och ska ha stora förväntningar på mig. Det kan hända att jag sitter och maler länge över vad var det som gick snett, kunde jag gjort någonting som var bättre? Det enda jag kan säga är att jag har alltid en ambition att göra det bästa jag någonsin kan.

För 20 år sedan, då fanns inte internet. Informationen de flesta svenskar fick veta om stora rättegångar var via tidningar, radio och teve. I dag finns internet och Flashback. Vet du vad Flashback är?

- Nej.

Det är ett forum där vem som helst kan diskutera vilket ämne som helst och skriva vad som helst. Om någon till exempel mördats är det först till kvarn för vem som helst att starta en tråd och inleda konversationen.

- Jaha, jag förstår.

Och ofta kan vem som helst inom 12 timmar veta vem den misstänkte är. Det publiceras personuppgifter och ofta bilder på de inblandade samt brottsplatsen.

- Det du beskriver är ju ganska otäckt. När man tidigt går ut med namn har man inte all information. Sen kan det ju visa sig att vederbörande är helt oskyldig och då kan denne socialt blivit helt brännmärkt och stigmatiserad som en mördare och sexualförbrytare när denne i själva verket helt oskyldigt dragits in i det. Det är åtskilliga personer som har blivit indragna i juridiska sammanhang där det senare visat sig att de har varit 100 procent oskyldiga. De har rätt att få vara anomyma.

De som kommenterar på dessa forum är anonyma, då blir det är svårt att stoppa det.

- Jag förstår att det är svårt att stoppa det, men man måste ändå betänka det ansvaret man har. Var och en måste ju kunna sätta sig själv i den situationen. Tänk om någon kommer och hämtar dig i morgon bitti och misstänker dig för avancerat skattebedrägeri. Man har tagit fel på namn, man har tagit fel på person. Någon har illvilligt anmält dig. Ska du då schavotteras som en skattebedragare för resten av ditt liv? Svar nej, givetvis inte.

- Ofta är det ju så att det initialt är bara polis och åklagare som sitter på information, advokaten har inte kommit in i bilden. Därför är det också viktigt att advokaten slår tillbaka och försöker få balans när det läcker från polisens sida. Och när åklagarna håller presskonferens måste advokaten gå till motattack och förklara att det inte alltid är så solklart som en åklagare hävdar.

Jag har läst att du har sagt att "åklagare gör sitt bästa för att fälla min klient, jag måste göra mitt bästa för att få ut klientens syn på fallet". Hur kommer det sig att du inte använder till exempel Twitter när du ändå vill nå ut till så många som möjligt?

- Av den enkla anledningen att mina klienter inte önskar det. Hade de önskat det hade jag gjort det. Det är mina klienter som bestämmer. Jag går aldrig ut om inte klienten själv vill det, jag får alltid diskutera det med klienten.

Har du facebook?

- Nej.

Du vet vad det är?

- Jag vet vad det är.

Hur kommer det sig att du inte har facebook?

- Nej, jag känner inget behov av det. Jag förstår inte hur människor kan ha 2168 vänner. Att bli någons 69:e, 72:a eller 116:e vän har jag inget intresse av.

Låt oss prata om något helt annat. Anders Breivik bad att få Geir Lippestad som försvarsadvokat efter terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Och Lippestad var själv medlem i arbetarpartiet som Breivik hade slagit till mot. Du själv är jude, om någon hade slagit till mot judar i Stockholm och önskat dig som försvarsadvokat, hur hade du reagerat?

- Generellt kan jag inte svara på det. Hade någon misshandlat någon med samma tro som mig hade jag ändå kunnat försvara vederbörande. Slår man till mot en församling så det finns en antisemitisk tendens hade jag inte ställt upp. Det är ju indirekt riktat mot mig i så fall också. Berörs jag personligen av det då går jag aldrig in i ett sammanhang.

Du pratar alltid om yrkespersonen Silbersky och privatpersonen Silbersky. Jag undrar om människan Silbersky någonsin gått in i en rättssal, försvarat någon som Brevik och tänkt: "jag hoppas han ruttnar ihjäl i fängelset".

- Kan man inte hantera det ska man byta yrke och göra det snabbt. Jag har en förmåga att kunna skilja på mina personliga värderingar och advokaten. Det är väl fullkomligt solklart att jag har försvarat åtskilliga skitstövlar genom mina år och jobbat och slitit för dem. Dina och mina skattepengar går delvis till mig för att jag ska få göra denna uppgiften för att vi ska kunna leva i en rättsstat. När jag försvarar en person, som samhället kanske bedömer som det vidrigaste som funnits i kläder, blir det han och jag mot resten av världen. Det är priset en försvarsadvokat får betala. Kan vi inte hantera detta då ska vi inte syssla med det här yrket. Tål man inte blod så ska man inte vara läkare.

Fallet i Landskrona, där en 23-åring dömdes för vållande till en 78-årig kvinnas död, påminner om det du säger. Du sa att det han gjorde var "mänskligt". Det uttalandet ledde till en folkstorm mot dig.

- Jag kan inte begripa den folkstormen. Jag visste inte mer om det fallet än det som stod i tidningen då jag inte var närvarande när det hände. Men min klient berättade för mig att det var en ren olyckshändelse och jag utgick från att hans berättelse, jag måste utgå från att hans berättelse är riktig och jag försvarar honom utifrån det. Men jag kritiserades för att jag försvarade honom utifrån att han ansåg att det var en olyckshändelse. Men kritiken var obefogad, det finns mycket kritik som kan riktas mot mig som är befogad, den kritiken var inte det.

Nämn kritik som är befogad.

- Jag har väldigt kort stubin emellanåt och ibland kan jag ha en tendens att prata först och tänka sen. Jag är fortfarande väldigt spontan i mitt sätt att agera, där kan jag få kritik. Och jag har sagt saker och ting i en rättssal som man kan kritisera. Men att man kritiserar mig för att jag står upp för min klients åsikter accepterar jag inte.

Efter ditt uttalande satt Leif GW Persson i direktsändning på Efterlyst och menade att dina kommentarer var omänskliga och undrade vad det är för typ av människor du umgås med.

- Han vet vilka jag umgås med. För han själv umgås med samma personer. Men han borde begripa bättre, det är mina klienters åsikters jag slåss för. Och att då på något sätt identifiera min klients åsikter med mig är fullkomligt absurt. Där hade jag rätt och de som kritiserar mig hade och har fel.

Har du tagit upp det här med Leif GW?

- Nej.

Kent Hansson på Kvällsposten gick ju ännu längre och undrade hur du kunde se dig själv i spegeln varje dag.

- Jag har väldigt lätt att när jag rakar mig se mig i spegeln.

Bryr du dig om vad andra säger?

- Nej. GW sa dessutom nyligen att jag är en av få advokater som kan kalla mig stjärna här i Sverige.

För cirka två månader sedan, i och med rättegången mot sextorpsmannen i Halmstad, försvarade juridikprofessorn Mårten Schultz indirekt dig i en krönika i DN. Detta efter att Nyheter24 gjort en sammanställning över de senaste fall du förlorat. Han skrev ”försvararen är en osjungen hjälte men lika fullt en hjälte, försvararen är den enda som backar upp den på förhand dömda vars namn dras i smutsen vars liv gått i spillror innan domen fäst på papper. Försvarsadvokaten är rättsstatens riddare.” Är det så du känner dig?

- Det är väldigt smickrande men jag känner mig inte som en riddare. Jag är däremot stolt över att verka i ett system där vi har rättssäkerhet, i alla fall försöker leva upp till 100 procent rättssäkerhet, där man har en chans i systemet, där man inte är dömd på förhand som i vissa diktaturer.

I en intervju i Expressen med Anna Lindh-mördaren Mihajlo Mihajlovic hävdar han att han blåst sin advokat och rättsväsendet och fått dessa att tro att han hört röster strax innan han attackerade Anna Lindh med en kniv. Känner du någon gång att du har blivit grundlurad av någon klient?

- Ja.

Vad gör du då?

- Om målet pågår så kan jag påpeka för min klient att det denne säger inte stämmer överens med annat som sagts. Och då kan man ofta få klienten att inse att denne talar emot sina egna intressen. Och skulle det skära sig mellan mig och klienten allt för mycket, då kan man alltid hoppa av.

Hur kommer det sig att en person som mördar vår utrikesminister och får gå igenom så många olika rättspsykiatriska undersökningar ändå lyckas lura alla inblandade?

- Det är en fråga du inte ska ställa till mig utan till dessa psykiatriker som har undersökt honom. Jag håller med dig, jag tycker också att det är konstigt att han kan lura alla. Det visar att det finns brister inom den psykiatriska undersökningen. Jag hoppas att man kan ta lärdom av det och gå vidare.

- Men Mihajlovic fick ett livstidsstraff i alla fall, så det hjälpte ju honom knappast.

Att hoppa av eller bli utbytt, du har gjort båda. Röda Korset-bedragaren Johan af Donner bytte ut dig när fallet togs upp av hovrätten. Han menade att du inte engagerade dig tillräckligt. Vad var det som hände där?

- Det kan jag aldrig tala om för dig  på grund av sekretess. Jag kan bara konstatera att hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten där jag försvarade honom.

Men du kände att du hade engagerat dig tillräckligt?

- Jag engagerar mig alltid tillräckligt. Kritiken var obefogad och varför han agerade som han gjorde får du fråga honom om.

Det var samma sak med Julian Assange...

- Där var det också lite annorlunda, du kan fråga Assange om det.

Jag ska försöka få tag på honom...

- Jag är ju som jag är och därför kan jag vara besvärlig ibland. Jag har ju starka åsikter om det mesta. Saker och ting får inte bara ske på klientens villkor. Jag har ju också vissa villkor och ibland kan det skära sig.

Nämn något av de här villkoren där det ofta skär sig.

- Jag ställer till exempel aldrig upp på att lämna ut oriktiga uppgifter i domstol. Jag följer alltid de spelregler som samhället har satt upp när folk är häktade, vad vi får göra och inte får göra som advokater.

Frågar du ut dina klienter lika hårt som till exempel åklagaren gör?

- Nej.

Har du någonsin tänkt "låt mig gå längre, om jag gör det kanske det visar sig att det han säger inte stämmer"?

- Det har jag aldrig varit i någon sådan situation. Det jag är intresserad av frågar jag om. Min klient ska ha en advokat på sin sida, inte två åklagare mot sig.

Låt oss prata om Hagamannen som satte skräck i Umeå. Hans fall blev väldigt stort även i resten av Sverige.

- Fallet var otroligt svårt då folk hörde av sig till mig hela tiden och sa att det var fel kille, "den killen är otroligt fin". Man hörde av sig från olika föreningar, arbetsgivare, föräldrar, ingen kunde tro att det var sant, men det var sant, han var skyldig och han erkände de flesta åtalspunkter som låg honom till last.

När insåg du att han var skyldig?

- När han erkände.

Men inte innan dess?

- Jag var misstänksam för bevisningen polisen hade var ganska stark. Men riktigt övertygad blev jag när han först berättade det själv.

Tror du han kommer rehabiliteras någon gång?

- Det kan jag inte svara på, men jag tror nog att när den killen kommer ut kommer han leva ett väldigt tillbakadraget familjeliv.

Anders Eklund och Engla-fallet, ett fall som intresserat hela landet. Vad gick igenom ditt huvud när du valde att försvara Eklund?

- Jag är inte gjord av sten, jag har ett hjärta och en hjärna. Mina barnbarn var då i samma ålder, jag var upprörd. Men jag måste skjuta känslorna åt sidan och göra mitt jobb. Det gjorde jag så hårt att jag sa saker som inte borde ha sagts. Jag jämförde Eklund med Stig Dagerman. Andemeningen var riktig men det blev fel. Jag är väl medveten om att Stig Dagemans historia handlar om en bilförare som kör ihjäl ett barn medan Anders Eklund medvetet tog livet av en liten flicka. Att bära bördan av att ha dödat ett barn är ett straff i sig själv. Och det intressanta är att första gången jag nämde detta i rätten var det ingen som reagerade, ingen. Inte en enda journalist. Andra gången jag tog upp det, när vi tog om rättegången, då blev det ett jäkla liv då Englas mamma med all rätt reagerade och lämnade rättssalen. Då idiotförklarades jag av de flesta jounalisterna, att jag hade sagt för mycket. Men jag förundras att ingen journalist reagerade första gången. Ska det behövas att Englas mamma reagerar för att jag ska betraktas som en idiot? Men kritiken var befogad. Jag borde inte ha nämt Dagermans dikt eller berättelse och hållit tyst.

Du har även ihärdigt försvarat Toni Alldén i det så kallade "Carolinfallet" och det var också något du fick väldigt mycket kritik för. Din försvarsstrategi var att hon redan var död innan han sköt henne. Du lyckades inte.

- Den kritiken var en av de finaste komplimanger jag har fått. Jag kritiserades av åklagaren och när det blev min tur att plädera i hovrätten så inledde jag såhär ”jag har fått många fina komplimanger genom åren men det åklagaren kritiserat mig för är exakt så en bra försvarsadvokat ska vara”. Han menade att jag hade gått för hårt åt vittnena och dragit in ovidkommande omständigheter. En advokat ska ifrågasätta allt. Jag hade en klient som riskerade ett enormt långt straff. Jag använde inte ordet "hjärndöd" utan att ha talat med experter först.

Behövde du själv tro på det för att få använda dig av det försvaret?

- Jag blev övertygad av experter att vi sysslar med hjärndöd, det innebär alltså att en person kan röra sig och ändå vara förklarad som död.

Men hur kunde Toni Alldén veta det när han sköt Carolin?

- Man kan ha ont uppsåt men ändå inte göra sig skyldig till brott. Vi fick lära oss när jag läste juridik att om man pallar äpplen från grannens träd men sen visar det sig att grannens träd står på min tomt, alltså har jag inte pallat några äpplen, då har jag inte gjort mig skyldig till något brott.

Ett annat av dina mest kända fall, Helikopterrånet i Västberga, blev snabbt romantiserat och jag såg hur du med stora ögon pratade beundrande om rånet i TV4. Du sa att det är ett rån som folk kommer att komma ihåg.

- Jag menade att det här helikopterrånet kommer bli lika romantiserat som det stora tågrånet i England då det var så otroligt spektakulärt. Det var första gången någon hade utfört ett rån genom att slå till med en helikopter och landa på taket. Självklart ska det ju fördömas. Det finns inte någon ursäkt över huvudtaget. Men, vi kommer få se åtskilliga filmer som görs om det här i framtiden.

Och kanske diskuteras i dina memoarer också?

- Det är väl inte uteslutet.

När kommer din bok ut?

- Om jag visste det själv. I första hand måste jag ju sluta som advokat. Jag har skissat lite, jag kallar den för "Skärvor ur ett advokatliv". Men det är svårt i mitt yrke att skriva memoarer för jag tänker aldrig lämna ut klienter, jag tänker aldrig lämna ut saker och ting som har diskuterats mellan klienter och mig. Men å andra sidan känns det ju konstigt att inte lämna någonting efter sig.

Du har efter alla dina fall - kryddat med svenskarnas fascination för sommarmord - blivit lite av en svensk ikon.

- Jag har hört mycket men jag tror det är första gången som någon kallar mig för ikon.

Du tillägnas hyllningskrönikor i DN...

- Ja, det är inte dåligt i och för sig. Om jag säger att jag är inte mottaglig för smicker då ljuger jag, men jag har aldrig hört ikon. Jag tar det som en jättefin komplimang.

När du väl lägger av kommer många undra: var är Leif Silbersky?

- Ja, men det är så långt i framtiden så jag kan inte överblicka det. Jag har ju sagt följande att ”jag ska inte börja spela golf på allvar förrän jag fyller 90 år”. Så det är ju 16 år dit, så jag har gott om tid.

Har du ångrat något fall du har tackat ja till?

- Det har nog hänt.

Vill du avslöja vilket det var?

- Nej.

Om jag säger ordet rättspatos, vad tänker du då?

- På mig själv. Jag tror jag lider av rättspatos, om man nu kan lida av rättspatos. Jag tror det är därför att när jag arbetar som advokat så är det inte skuldfrågan som är det viktigaste för mig, utan att analysera om åklagaren kan visa att den åtalade är skyldig. Jag är helt övertygad om att en massa människor som är skyldiga går omkring i samhället där domen har blivit oskyldig. Och det är det priset vi måste betala för att vara säkra på att inte oskyldiga nagelfaras och åker dit. Du frågade mig inledningsvis om det sitter många oskyldiga i våra fängelser, mitt svar är ja, jag tror att en och annan har ramlat dit som inte borde ha ramlat dit och det är därför det är så viktigt att vi arbetar med maximet, att det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig döms.

Du nämner Peter Altin och Johan Eriksson som några av dina favoritadvokater i Sverige och sen så pratar du ofta i boxartermer när du går in i en rättssal, att det är som att gå in i ringen. Slåss ni om de största fallen som boxare slåss om de största matcherna?

- Nej, jag har redan mycket att göra, jag har aldrig behövt vara avundsjuk på att någon annan får något fall.

Vilket är det svåraste fallet du tagit dig an?

- Det har jag inte tagit mig an ännu.

Vi pratade i boxartermer, vilken match var din allra bästa? Där du kände dig i superform och där du gjorde allting rätt.

- Jag tror jag hållt många bra pläderingar i mitt liv men den bästa var när jag försvarade Henning Sjöström då vi stämde tidningen FIB Aktuellt. Den pläderingen lär vara inspelad. Det gick till på följande sätt, jag hade skrivit ner mycket noggrant vad jag skulle säga, men när jag reste mig upp kände jag att något inte stämmer, jag rev sönder det jag hade skrivit och sen pratade jag drygt i en timme. En journalist skrev efteråt: "Vi var så tagna av Silbersky, om Silbersky hade krävt att vi skulle gå fram och slå ansvarige utgivare på käften för Fib Aktuellt då hade vi gjort det."