Måndag 14 Jun
Stockholm

14 nya invånare väckte ilskan – nu är asylboendet givet i Vänge

Jannis Martinis är föreståndare för Villa Vänge.
1 av 5
Jannis Martinis är föreståndare för Villa Vänge. Foto: Matilda Andersson / Nyheter24
Det gamla biblioteket i Vänge har nu blivit asylboende för ensamkommande flyktingbarn.
2 av 5
Det gamla biblioteket i Vänge har nu blivit asylboende för ensamkommande flyktingbarn. Foto: Nyheter24
Ishak är glad att han får stanna, eftersom att han inte har någon familj kvar i Afghanistan.
3 av 5
Ishak är glad att han får stanna, eftersom att han inte har någon familj kvar i Afghanistan. Foto: Matilda Andersson / Nyheter24
Abdi fyller snart 18 år och vet inte vad som kommer att hända. Han trivs bra i Vänge och vill inte tvingas flytta därifrån.
4 av 5
Abdi fyller snart 18 år och vet inte vad som kommer att hända. Han trivs bra i Vänge och vill inte tvingas flytta därifrån. Foto: Matilda Andersson / Nyheter24
Abdi har bott längst av alla på Villa Vänge. Ishak har fått uppehållstillstånd och flyttat till ett permanent uppehållsboende.
5 av 5
Abdi har bott längst av alla på Villa Vänge. Ishak har fått uppehållstillstånd och flyttat till ett permanent uppehållsboende. Foto: Matilda Andersson / Nyheter24

REPORTAGE. Asylboendet Villa Vänge möttes av starka protester till en början men efter ett tag tystnade klagomålen. Nu är de ensamkommande flyktingbarnen en naturlig del av samhällets 1 500 invånare.

Kommentera (3)
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Villa Vänge - en del i Nyheter24:s artikelserie

Nyheter24 skriver en artikelserie om svenskarna, flyktingarna och utvisningarna. Något har hänt i Sverige och något förändrats. Nyheter24 vill förtydliga och bredda bilden av vad. Och lyfta fram perspektivet som inte alltid hörs. De integrerade och etablerade flyktingarnas likheter och olikheter med de vi i dag kastar ut. De akuta fall där människor i dag sitter och väntar på att skickas tillbaka till död eller fängelse. De medier som säger sig släppa fram alla grupper men helst inte anställer eller anlitar någon som inte är vit infödd svensk.

Villa Vänge är ett asylboende för ensamkommande barn och ungdomar i åldern 14-18 år.

Det finns 14 platser, där 11 är tänkta för killar och resten för tjejer.Boendet tar emot ungdomarna i enlighet med kommunens avtal med Migrationsverket och i samverkan med socialtjänsten.

Ungdomarna bor på Villa Vänge under tiden deras asylansökan prövas hos Migrationsverket.

Boendet har sedan starten 2007 varit fullbelagt mer eller mindre hela tiden. Personalen finns på plats dygnet runt, med en som är vaken på natten och en som sover jour.

Egna rum och egen nyckel

Alla har varsitt rum, där tanken är att tjejerna bor i en mindre korridor med färre rum och killarna i en annan. Det finns datarum, pingisrum, gym, teverum, vardagsrum och ett stort kök. De får komma och gå som de vill, men ska sova 23.00.

Föreståndaren Jannis Martinis berättar att när ungdomarna först kommer, från att ha bott på transitboenden, så får de åka till Röda Korset och studera där och träffa andra innan de får göra ett prov och börja plugga Svenska För Invandrare, SFI.

De som kommer har alla olika bakgrund

Det är blandat, en del har föräldrar, en del inte. I regel skickas den äldsta pojken till Sverige för att öppna upp för övriga familjen. Men en del har föräldrar som själva flytt - och då kan de ha tappat kontakten, säger Jannis.

Böckerna och bibliotikarien är borta från den byggnad som under min uppväxt var ett bibliotek. Jag är tillbaka i Vänge, ett litet samhälle tolv kilometer utanför Uppsala.

I dag bor i stället 14 ungdomar i det gamla biblioteket. Tonåringar som liksom jag gått runt i samhället på kvällarna, snackat med grannarna eller bara hängt vid skateboardrampen.

Skillnaden är att de här ungdomarna varken har mamma, pappa eller syskon på betryggande avstånd.

De här 14 tonåringarna är ensamkommande flyktingbarn.

Biblioteket har blivit ett asylboende

Jag minns när mina kompisar vuxit upp, flyttat hemifrån och föräldrarna började sälja villorna och flytta in till stan. Mäklarna frågade inte om de skulle skriva med hur elljusspåret eller lekparken i närheten såg ut. Frågan löd oftare huruvida de skulle informera om att en av de närmsta grannarna var en "flyktingförläggning" eller inte.

– Det var motstånd från ortsborna här, de pratade om det som en flyktingförläggning. I samhällen där alla känner alla och de flesta har bott länge så brukar det allmänt vara så, att 'nu kommer det bli problem', säger Jannis Martinis, föreståndare för asylboendet Villa Vänge.

Själv kom han in i bilden några år efter starten men han har fått berättat för sig om högljudda protester och rynkade näsor. I ett samhälle på omkring 1 500 invånare där alla kanske inte alla känner alla men många känner många så är 14 "invandrarbarn" något nytt och "annorlunda".

Det har gått fyra år sedan starten av Villa Vänge.

Jag åker tillbaka för att höra hur det har gått, hur grannarna reagerat och om den så kallade integreringen lyckats eller inte.

Föreståndaren Jannis Martinis tar emot. Han har kammat hår, rutig skjorta och nyckelkedja fäst i jeansen. Snällare ögon var det länge sedan jag såg.

Vi sitter på hans kontor och han berättar om tjejerna och killarna. Om samhället.

– Många av ortsborna var kanske lite nyfikna också, men mest skräckslagna, säger han och drar på munnen.

Vad boendet gjorde för att stilla bygdens påtagliga oro var att bjuda in grannar redan innan ungdomarna kommit och informera dem samt visa runt i de upprustade lokalerna. Senare har det varit återkommande inbjudningar där grannar och ungdomar fått träffa varandra.

– De som varit här är nöjda med oss och ungdomarna. Vi har en man som kommer hit och hjälper till med läxläsning en gång i veckan. Vid jul och nyår kommer folk med presenter och julklappar. Någon har kommit som jultomte och med äpplen och lite sånt.

Det bekräftas på flera håll. Vad som från början sågs som ett jätteproblem har nu i stället utvecklas till att bli en självklar del av det lilla samhället. Flera personer berättar hur grannar kommit över med spel och kläder.

Nu är det ingen som längre pratar om sjunkande villapriser kopplat till "förläggningen".

Asylboendet har 14 platser

Villa Vänge är i regel fullt. Medeltiden för hur länge ungdomarna stannar ligger just nu på omkring tre månader. Nationaliteterna varierar, för tillfället är det killar och tjejer från Afghanistan, Etiopien, Somalia och Iran.

– Jag tänker ibland att det går för snabbt, att ungdomarna inte hinner landa innan de slussas vidare, säger Jannis.

Han förklarar att det är svårt när vissa får positiva besked om uppheållstillstånd medan andra får negativa.

– Det finns inte så mycket att göra åt ett negativt beslut, de lever i det här lite för mycket, hela tiden. Varje gång någon får uppehållstillstånd så river det upp sorg hos dem som inte fått.

Gym, pingisbord och massagestol

Jannis låser upp dörr efter dörr,"här finns en massagestol, här är pingisbordet, här är gymmet". I två korridorer ryms 14 rum med olika namnskyltar på dörrarna. Alla rum är tomma. Men när vi kommer ut i det stora teverummet sitter ett gäng försjunkna framför teven som visar "De tre musketörerna". Som vilka andra tonåringar som helst som nyss kommit hem från skolan en mörk novembereftermiddag ser gänget här aningen trötta ut.

Abdi och Ishak

Två av killarna följer med och snackar. Det är Abdi från Somalia och Ishak från Afghanistan. Ishak har fått uppehållstillstånd och nyss flyttat vidare till ett annat boende. Han är på besök. Abdi är den som bott här längst, i december blir det två år. Han har inte fått uppehållstillstånd och det bekymrar honom.

– Jag har inte varit i skolan i dag, jag orkade inte. Just nu vet jag inget om framtiden, det är tråkigt att inte veta något. Min familj dog i Somalia, jag har bara min morbror kvar. Nu när jag snart fyller 18 år så vet jag inte vad som händer, säger han.

Han är en glad kille, egentligen.

– Jag har många kompisar i Uppsala. Man kan säga att jag har en tjej också.

Han pratar om första tiden på Villa Vänge.

– Det kändes bra när jag kom hit. Här i Vänge, det var bra. Jag brukar vara ute i samhället. Ibland så hjälper vi grannar att klippa gräs eller så på sommaren.

Han är äldst bland ungdomarna. Han berättar att han brukar hjälpa nya som kommer.

– När vi är med dom i stan så känner jag mig som personal när jag får springa efter dem, för de kan inte språket, säger han och skrattar.

17-årige Ishak är lite mer tystlåten än Abdi.

– Det kändes halvbra att flytta till nytt boende, Vänge är bättre, säger han.

Han berättar att han inte vet var hans familj är någonstans, och att han är glad för att han fått stanna.

För Abdi däremot känns det inte lika bra. Han förstår inte varför inte han också kan få uppehållstillstånd.

– Jag har överklagat mitt beslut. Jag vet inte vad de vill göra mot mig. Migrationsverket säger att de inte tror på att jag kommer från den delen av Somalia där det är krig.

Vi pratar lite om Sverige, om traditionerna, människorna och årstiderna. När snön kommer på tal blir första reaktionen ett skrattande "ojojoj" från båda.

Ishak gillar att åka skidor och skridskor, men inte Abdi.

– Skridskor! Det är farligt!

Två timmar senare går jag ut från Villa Vänge. Ser mitt gamla hus, ser hur grannarna börjar tända myslampor och laga mat.

På asylboendet är det också snart dags för middag. Det skulle kunna vara vilken familjemiddag som helst, om det inte vore för att om några månader så kommer de flesta runt bordet inte längre att vara kvar.

Kommentera (3)
Kopiera länk
Dela