Politiska skandaler vi minns – IB-affären

Politiska skandaler? Att välja ut en politisk skandal är som att gå in i Norrlands skogar och bestämma sig för vilket träd man ska klättra upp i. Skogen av mörkläggningar, lögner, mord, prostitution, droger och pengar är för stor för att kartlägga. Vi på Nyheter24 har dock bestämt oss för IB-affären.

I skutet på 1930-talet började det svenska försvaret att spionera på kommunister, både inom Sverige och i utlandet.

Under Kalla kriget fruktade man från svenskt håll att Sovjetunionen skulle anfalla Sverige. Från mitten av 1950-talet bildades Försvarsstabens särskilda byrå, mer känt som IB, med syftet att samla information om kommunister som vid denna tid ansågs utgöra ett hot mot rikets säkerhet. IB bytte skepnad ett antal gånger fram till slutet på 1970-talet.

Försvarsstaben skapade den hemliga underrättelseorganisationen C-byrån 1939, som några år senare bytte namn till T-kontoret. Dess uppgift var att samla information och uppgifter från utlandet som var av vikt för Sverige. Hemma i Sverige skötte Säpo spionaget på svenska medborgare. Något som Socialdemokraterna ogillade och upplevde att partiet var under bevakning. Även militären var kritisk till Säpos spionageverksamhet inom Sverige.

Socialdemokraterna hade under 1940-talet byggt upp en egen underrättelsetjänst. Man hade placerat ut 20 000 arbetsplatsombud som skulle rapportera om vilka fackföreningsmedlemmar som misstänktes vara kommunister. Under samma period ville försvaret identifiera svenskar som ansågs vara säkerhetsrisker. Bland annat för att tidigt komma över information om ett eventuellt sovjetiskt anfall mot Sverige. Försvarsstaben såg Socialdemokraternas arbetsplatsombud som en tillgång och slöt ett avtal med representanter från partiet. Avtalet innebar att försvarsstabben skulle få tillgång till socialdemokraternas arbetsplatsorganisation.

Det hela ledde till att Försvarsstabben inrättade Grupp B 1957, en enhet som skulle hantera inhemska säkerhetsfrågor och leddes av Birger Emlér. Fyra år senare, 1961 blev enheten alltmer självständig och fick namnet B-kontoret. Enheten och socialdemokraterna hade en mycket nära relation, partiet överlämnade information från arbetsplatsombuden till B-kontoret, som i sig upprättade ett åsiktsregister. Detta register användes flitigt vid anställningar av försvarsmakten och mycket annat.

1965 slog man samman T-kontoret och B-kontoret och samlade på så sätt underrättelseinformation både från utlandet och Sverige under samma tak. Birger Elmér fick i uppgift att leda den nya organisationen som kom att kallas IB – i en rapport om IB 2002 säger man att förkortningen troligtvis stod för ”inhämtning Birger”. Säpo ogillade att IB bedrev inrikesspionage och pressade fram ett beslut från regeringen om att endast de skulle bedriva en sådan verksamhet. Senare upprättade Säpo ett åsiktsregister där man samlade information om misstänkta svenska kommunister, vilka man ständig hade koll på.

1973 avslöjade de båda journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt IB, som hittills inte hade några formella föreskrifter att följa. Guillou och Bratt avslöjade bland annat att den svenska riksdagen inte hade kännedom om IB, att organisationen åsiktsregistrerat vänstersympatisörer och spionerade utomlands. Uppgifterna kom från en tidigare IB-anställd, Håkan Isacson. Den dåvarande försvarsministern Sven Andersson förnekade allt. Dock erkände han allt senare när journalisterna fortsatte att gräva.

Avslöjandet ledde till att Guillou och Bratt anhölls tillsammans med Isacson och fotografen Ove Holmqvist, trots att tidningen Folket i Bild/Kulturfront, hade en ansvarig utgivare. Samtliga anklagades för spioneri av Säpo. Guillou, Bratt och Isacson dömdes till tre års fängelse för spioner respektive medhjälp till spioneri. Men Guillou fick senare sitt straff sänkt till 10 månader.

Samma år förnekade Olof Palme kontakten mellan Socialdemokraterna och IB. Den förre Säpo-chefen P.G. Vinges memoarer framkommer dock att Elmér hade regelbunden kontakt med Palme.

1999 tillsattes Säkerhetstjänstkommissionen av justitiedepartementet som skulle undersöka IB:s verksamhet. 2000, tre år senare presenterade kommissionen en rapport på 3000 sidor.

Fallet ledde till att Bratt och Guillou blev ovänner efter att Guillou anklagat Bratt för att ha angett honom under förhör och sagt att Guillou stulit post från IB, något som Bratt förnekade.