Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Övergreppen som bara fortsätter

När Jeanette låg inne på sjukhus som liten spelades en film in om henne.
1 av 14

När Jeanette låg inne på sjukhus som liten spelades en film in om henne.

Jeanette Eriksson.
2 av 14

Jeanette Eriksson.

Gabriella Lahti

Lek- och terapihörnan på BUP Grinden.
3 av 14

Lek- och terapihörnan på BUP Grinden.

Gabriella Lahti

På Moa Mannheimers kontor skvallrar leksaker om barn med ett traumatiskt förflutet.
4 av 14

På Moa Mannheimers kontor skvallrar leksaker om barn med ett traumatiskt förflutet.

Gabriella Lahti

5 av 14

Gabriella Lahti

Dockorna som används under terapin.
6 av 14

Dockorna som används under terapin.

Gabriella Lahti

Moa Mannheimer, enhetschef på BUP Grinden.
7 av 14

Moa Mannheimer, enhetschef på BUP Grinden.

Gabriella Lahti

I filmen om Jeanette får man se hur Jeanette efter sex månader på sjukhuset kan gå igen.
8 av 14

I filmen om Jeanette får man se hur Jeanette efter sex månader på sjukhuset kan gå igen.

Den beskriver hur barn kan få stela, spretande ben som ett resultat av incest.
9 av 14

Den beskriver hur barn kan få stela, spretande ben som ett resultat av incest.

10 av 14

När Jeanette kunde gå igen skickades hon hem till morfar och ytterligare tio års daglig incest.
11 av 14

När Jeanette kunde gå igen skickades hon hem till morfar och ytterligare tio års daglig incest.

Jeanette Erikssons intyg är många, trots detta får hon inte den hjälp hon behöver.
12 av 14

Jeanette Erikssons intyg är många, trots detta får hon inte den hjälp hon behöver.

Ni måste göra någonting åt de här väggarna! utbrister Jeanette.
13 av 14

Ni måste göra någonting åt de här väggarna! utbrister Jeanette.

Gabriella Lahti

Jeanette Eriksson.
14 av 14

Jeanette Eriksson.

Gabriella Lahti

Nyheter | 18/09/2012 07:05

"Jag vill inte att hon ska behöva dö för att myndigheterna inte tar sitt ansvar", säger prästen Jacqueline Hårdstedt. Hon är en av dem som försökt hjälpa Jeanette Eriksson att få livsgnistan tillbaka. Men var ligger ansvaret egentligen?

Jeanette Erikssons morfar våldtog henne varje dag från det att hon var 3-4 månader till 15 års ålder. Idag är hon 50 och de svenska myndigheterna har fortfarande inte tagit sitt ansvar och gett henne den hjälp hon behöver.

Jeanette sitter och röker på en bänk som det står Rosenlunds Sjukhus på. Hunden står bredvid, som vanligt.

– Utan henne vet jag inte om jag hade suttit här i dag, säger Jeanette. 

– Hon är med mig överallt, när jag duschar och går på toaletten.

Precis som med sina barn känner Jeanette ett ansvar för hunden. Hunden är en del av det som håller henne kvar.

Jeanette pratar annars ofta om att "dra härifrån". Hon är trött på att allting i livet ska påminna om övergreppen hon blev utsatt för under 15 års tid av sin morfar. Trött på att ha en kropp som inte gått vidare, med stela ben som krampar och ibland blir lama precis som när hon var sex år och blev våldtagen varje dag. Hon är trött på att inte få jobba då hon blivit förtidspensionerad. Trött på att inte kunna sova, borsta tänderna eller bli kvitt minnesbilderna av morfar. Det var därför hon några år sedan tog kontakt med prästen Jaqcueline Hårdstedt, som då arbetade i Uppenbarelsekyrkan. 

– Hon frågade mig om jag kunde begrava henne i öppen kista, säger Jacqueline Hårdstedt.

– Jag undrade om hon var sjuk eftersom hon planerade sin begravning och då berättade hon hela sin historia. Jag blev helt rasande och sa att hon måste få hjälp.

Jacqueline Hårdstedt började höra sig för. Hon bad om pengar från Svenska kyrkan för att Jeanette skulle få hjälp att bekosta den behandling som hittills varit den enda som fungerat på hennes muskler. Behandlingen kan beskrivas som en skräddarsydd, alternativ form av den så kallade Feldenkraismetoden, som får musklerna att samarbeta med hjärnan. 

Kyrkan kunde bidra med pengar, men inte tillräckligt för att behandlingen skulle få kroppen att börja fungera normalt igen. 

Jacqueline Hårdstedt skrev också brev till socialminister Göran Hägglund och följde med på möten med kommunen. Hägglund beklagade fallet men hänvisade till Socialstyrelsen som utövar tillsyn över kommunernas socialtjänst. En socialtjänst som dock inte tyckte att den metod Jeanette behövde skulle bekostas med skattepengar.

– Jag vill inte att hon ska dö, säger Jacqueline Hårdstedt med en suck och hänvisar till den film som spelades in när Jeanette var liten och inlagd på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus. 

Det är en film om hur ett barn som blivit utsatt för incest kan få stela ben som en fysisk reaktion på övergreppen. En film om Jeanette.

– Jag tycker att det är en rättskandal utan dess like att man tar in henne på sjukhus och spelar in en film om henne för att sedan skicka hem henne till morfar igen. Samhället kan väl hjälpa till med upprättelse så hon känner att det finns en mening med att leva? 

Ingen regel, inget fack

– Men som sagt, hunden håller kvar mig just nu, säger Jeanette. 

Hon släcker cigaretten och reser på sig. Vi befinner oss utanför BUP Grinden. En barn- och ungdomspsykiatrimottagning som specialiserar sig på incestdrabbade barn. Vi är här för att träffa enhetschef Moa Mannheimer och ta reda på hur man jobbar för att skydda utsatta barn i dag. Moa Mannheimer visar oss ett rum med mjukisdjur och dockor.

– Det vi jobbar mest med är traumafokuserad behandling där man får hjälp att bearbeta det man varit med om, säger hon och berättar att utsatta barn kan reagera både fysiskt och psykiskt.

– Ibland känner man inte sina ben eller sin kropp och då ger vi den vård som krävs för att det ska börja fungera igen.

Men, poängterar hon, för att ett barn ska skyddas mot framtida övergrepp krävs ett bra samarbete mellan flera myndigheter.

– Vi kan ge vården men under förutsättningarna att andra myndigheter ser till att barnet blir skyddat i framtiden, det är ingen idé att bearbeta saker om man sen ska åka hem och bli utsatt igen.

Med andra ord precis det som hände i Jeanettes fall. 

Ingen bryr sig om gamla fall

På den stadsdelsförvaltning Jeanette tillhörde då och fortfarande tillhör säger Inger Widebäck, chef på avdelningen för social omsorg, att hon inte kan uttala sig i enskilda ärenden. Däremot, för att svara på en hypotetisk fråga angående granskning av ärenden från 60-talet, kan hon säga att det "finns ingen regel" för hur ett sådant ärende skulle granskas eller vilken tjänsteman som skulle göra det.

– Den nämnd som eventuellt skulle ha fattat ett beslut på 60-talet finns inte kvar, de tjänstemän som arbetade då har gått i pension och politikerna från den tiden har bytts ut, säger hon.

Skulle dock Justitieombudsmännen (JO) eller Socialstyrelsen be stadsdelsförvaltningen öppna och granska ett äldre fall, skulle organisationen göra det.

– Men jag har aldrig varit med om att man tittar på någonting så gammalt, säger Inger Widebäck.

Och mycket riktigt, på JO säger Carl-Gustaf Tryblom, byråchef gällande socialtjänstfrågor, att man helt enkelt inte tar upp så gamla ärenden.

Samma sak på Socialstyrelsen.

– Socialstyrelsens tillsyn blir inte speciellt meningsfull om vi ska granska någonting som hände på 60-talet, vi jobbar för att det som sker i dag ska vara av god kvalité, säger inspektör Helena Stålhammar.

Alla barn gillar inte gosedjur

På BUP visar Moa Mannheimer vidare hur det går till när personalen låter barnen leka med dockor för att de ska förstå innebörden av övergrepp och till slut lyckas lämna det bakom sig.

– Ni måste göra någonting åt det här rummet, utbrister Jeanette plötsligt och tittar med avsmak på lekhörnan med gosedjuren och dockorna. 

– Du får gärna komma med förslag, kontrar enhelschefen.

– Ta bort sjukhusstolarna och sjukhusväggarna, ta fram kritor och säg att det är okej om saker och ting flyger i luften. Alla barn tycker inte om gosedjur, säger Jeanette och fortsätter:

– Har ni ens frågat vad barnen tycker?

Det här är del 2 i Nyheter24:s artikelserie om Jeanette som blivit utsatt för övergrepp under hela sin uppväxt men som fortfarande inte fått hjälp hon behöver av de svenska myndigheterna. Läs även del 1 och del 3.

Producenten Bengt Bok har gjort en radiodokumentär om Jeanette. Lyssna på "Inferno" här.