Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Att se rött

Nyheter | 14/09/2012 00:00

Här är Jeanettes egna ord, del 3.

Ja,så har jag försökt ännu en gång att nå ut med hur myndigheter behandlar barn, sådana som mig. Barn som varit eller är i incestsituationer. Jag har aldrig försökt via internet. Så därför gjorde jag detta, när Gabriella ringde och frågade. Men jag är ganska säker på att det inte blir den diskussion jag alltid velat ha i ämnet. Men jag har återigen gjort ett försök för dessa barns skull. Ingen kan någonsin säga att jag inte försökt.

Jag vill att politiker ska börja fatta och inse att de inte kan särskilt mycket i ämnet incest. Och inte heller vet olika myndigheter hur de bör arbeta med varandra. Komplettera varandra. Maria Larsson säger att hon som "barnminister" gör vad hon kan för att uppmärksamma frågan. Bara att utnämna sig själv till "barnminister" får mig att se rött!

Vad har hon gjort för att uppmärksammat frågan, undrar jag? Inget som är till barnens fördelar i alla fall. Eller finns det något jag missat, Maria Larsson? I så fall tar jag gärna emot den erfarenhet och kunskap ni nu kan ge barnen som behöver det.

Något som Maria Larsson uppenbarligen missat är hur barnens hjärnor fungerar. Barn använder reptilhjärnan som de föddes med och som fungerar direkt utanför livmodern. Alltså: Reptilhjärnan med dom fyra F:en. Födointag, Flykt, Försvar och Fortplantning. Under tiden barnet växer lär sig storhjärnan mer och mer. Man får livserfarenhet, vilket barn ju inte har. Det är inte komplett för att barnet ska förstå helheten. Är man bara fyra år så har man ju bara fyra års livserfarenhet. Man har inte lärt sig att kontakta myndigheter eller fylla i olika blanketter. Man kan inte ha en jämbördig diskussion med en 40-åring. Detta verkar vara väldigt svårt att förstå för en del. Synd att inte Maria Larsson heller förstår detta när det är just vad hennes jobb går ut på, trodde jag. Att prata för barnen, som inte kan prata själva.

Nu har jag träffat Renate! Jag har väntat på detta möte i 45 år. Jag kände mig som sju år igen när jag satt där brevid henne. Allt kändes som för 45 år sedan. Jag var verkligen tvungen att lägga band på mig själv så att jag inte skulle skrämma bort henne. För det ville jag ju inte. Men det var mycket som inte blev sagt och som jag skulle velat prata mer om. Men jag får vara nöjd med det som blev. Nu är den cirkeln sluten som jag kunnat åstakomma själv. Nu kan jag inte göra mer. Varken för mig själv eller för de andra barnen som jag verkligen alltid, sedan jag var sex år och låg på sjukhuset, velat hjälpa. Så de slapp få krampande ben. Men jag lyckades inte. Myndigheterna vann.

Jeanette