Skelettkvinnan: "Jag vill ha upprättelse"

– Är du känslig? frågar Helena, och föser undan några påsar fyllda med knivar som ligger i soffan. 

Hon öppnar en bok och börjar bläddra. 

– Det här alltså en bok som handlar om hur man utreder sexmord, säger hon och förklarar att hon är intresserad av rättsmedicin. 

Det här är bara en av många böcker som trängs i hennes bokhyllor. Helena har som hobby att studera människokroppens uppbyggnad, med allt vad det innebär.

– Jag har ett genuint intresse i osteologi som du ser. Men slår man ihop mina vapen och mina andra specialintressen med mina böcker om sexmord, så fattar jag att det kan låta lite konstigt, till åklagarens stora förtjusning.

Helenas andra specialintressen inkluderar människoskelett, obduktionsfilmer, vapen och sovjetnostalgi. 

Helena har tidigare lidit av ett tablett- och alkoholmissbruk och aktivt levt större delar av sitt liv "utanför samhället". När hon greps den 5 september 2012 efter att ett skott avlossats från hennes lägenhet, hittades ett människoskelett utplacerat på golvet i hallen. Det låg faktiskt skelett lite här och var i hela lägenheten; i plastpåsar, i plastlådor, i väskor. Hon hade köpt dem online. På cd-skivor hittades tusentals med bilder på döda människor och andra saker som har med människokroppen att göra; blod, ben, inre organ. Några bilder föreställde en kvinna som genomförde sexuella handlingar med en människoskalle och andra skelettdelar. 

Åklagaren säger att det är Helena på bilderna, någonting hon själv nekar till. Dock berättar Helena gärna om sin passion till bronsålder, sexologi, människokroppen och läran om ben och benvävnad. 

– Jag samlade på knäskålar innan polisen beslagtog allt, säger Helena.

I december blev hon dömd till skyddstillsyn för brott mot griftefriden samt vapenbrott. Helena ska genomgå en missbruksbehandling samt få den psykiatriska vård som frivården beslutar om. 

Kampen mot näthatet

Både åklagaren och Helena har överklagat domen. Åklagaren vill att Helena ska dömas till fängelse för att skymfligen behandlat kvarlevor genom sexuella aktiviteter. Helena vill att domen om griftefrid avskrivs, att ämnet "griftefrid" testas i högre instanser då lagarna är luddiga i nuläget och att hon får ett skadestånd för "justitiemordet" som hon kallar det. Men den verkliga skadan är redan skedd menar hon - via åklagarens dramatiska framställning av henne i olika medier. 

På flertalet diskussionsforum pekas Helena ut som nekrofil, pedofil, psykiskt sjuk, en mördare, en person som borde spärras in, ett monster. Hennes familjs adresser har lagts ut på nätet och förundersökningen, med Helenas alla personliga uppgifter, läckte innan den ens hunnit bli offentlig. Medier och privatpersoner har oavbrutet försökt gräva i hennes förflutna. 

– Jag visste inte att hon hade skelettdelar hemma, säger Helenas pappa som först blev chockad när han förstod att det var hans dotter som hade gripits och till en början även var misstänkt för mord.

– Men efter chocken och bestörtningen vändes allt till ren ilska när jag började förstå vad detta handlade om. Polisen hade ingenting på henne, det enda man hade var spekulationer och bilder på en kvinna som inte är Helena.

– Det jag tycker är uppseendeväckande i hela den här utredningen är att de inte tagit något DNA alls. Om de tror att jag har haft sex med mina skelett, varför har de inte tagit några prover? frågar Helena. 

Helena och hennes pappa driver just nu en egen undersökning som går ut på att kartlägga de personer som sprider "hatfyllda lögner" om henne på nätet. De har tröttnat på att personer ringer och andas i luren för att sedan lägga på. Helenas pappa har sett personer smyga utanför huset där han bor. Helena känner sig tvingad till att byta identitet och adress. Hennes bror har redan besökt Skattemyndigheten för att få skyddad identitet. Men den ivriga jakten på personer bakom de anonyma kontona på nätet börjar ge resultat. En fysisk person är redan anmäld till polisen. Och fler ska det bli.

– De ska inte få komma undan med detta, säger Helenas pappa och fortsätter:

– De har gett sig på fel familj, det här är en familj som är extremt kunniga inom området internet, datorer och social ingenjörskonst, säger han.

"En annan person på bilderna"

På dörren till Helenas sovrum hänger en snara hon tvistat ihop av en lampsladd. Hon har försökt hänga sig, men misslyckats. För tillfället mår hon bättre men vill ha kvar snaran där ändå.

– Det påminner mig om att det är jag som bestämmer när det ska sluta. Det är också en påminnelse om hur dåligt jag har mått.

När hon inte jagar näthatarna tillbringar hon tid med sin nya flickvän och läser de böcker som finns i bokhyllan. Ibland går hon på loppis, ibland vapenmässa.

– Jag har erkänt vapenbrott och säger inte att jag är världens bästa människa, men det åklagaren försöker driva så desperat, tesen att jag har sex med lik, är inkorrekt.

Helena kan peka på flera olika fel som begåtts under hela processen. Ett vittne som förhörts och ansetts vara trovärdigt hade strax innan rättegången dömts för bedrägeri. Bilderna som åklagaren säger föreställer Helena är egentligen en annan person - som Helena har träffat på nätet.

– Men jag kan inte gå in på det just nu, säger hon och visar upp ett papper som styrker det hon säger. 

Det verkar ändå vara en ganska glad Helena som sitter och skämtar titt som tätt i högen bland papper, protokoll och påsar med vapen. Med tanke på de bilder, artiklar och diskussionstrådar som dyker upp när man googlar hennes namn, är det imponerande att se henne handskas med situationen. Men det är klart, vet man hur en människa är uppbyggd inifrån och ut - kanske man inte låter sig krossas hur lätt som helst.

– Jag vill ha upprättelse.