Gudrun Schyman: "Fler förstår att kvinnohat och rasism hänger ihop"

FEMINISM ETC. Jag hämtar upp Gudrun Schyman i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan och ursäktar mig med att jag är sen. Vi ska precis till att gå in i huset där Nyheter24 har sitt kontor när en kvinna greppar mig om armen och frågar lite stressigt efter en gatuadress samtidigt som hon pekar mot kartan i sin mobil. 

Jag har ingen aning om var den ligger men Gudrun finner sig snabbt och svarar. Hon pekar åt ett håll och då lyfter också kvinnan sin blick och utbrister glatt:

– Men det är ju du Gudrun!

– Ja, svarar Gudrun lite skrattande.

Mitt i all hast tackar den okända kvinnan för hjälpen och innan vi vet ordet av har hon hunnit krama om Gudrun två gånger och korsat vägen. Kvar står vi två.

Får du mycket kärlek så här spontant?

– Oh ja. Det blir mycket.

Gudrun Schyman är en av Sveriges mest grymma politiker som har gjort feminismen till sin viktigaste fråga och kamp – en politiker, som till skillnad från många andra, vägrar se jämställdhetsfrågor som enbart en sidofråga.

Homepartyn och feminism

Nu turnerar Gudrun Sverige runt med sina homepartyn där helt vanliga människor har chansen att få Gudrun hem till sig. Det enda som du behöver göra är att samla ihop minst 25 personer, lokal samt fixa några tuschpennor så kommer Gudrun och föreläser om feminism.

– Jag har ingen aning om vilka jag träffar när jag kommer till mötena. Oftast går jag in genom lägenhetsdörren och ser ett hav av skor och då förstår jag att jag har kommit rätt.

Sju dagar i veckan har hon möten – och i bland upp till fyra gånger om dagen. Publiken består till största delen av yngre kvinnor, även om det förekommer män samt folk ur den äldre generationen som ansluter sig via exempelvis sina medvetna döttrar.

Kan du känna att feminismen är hetare i dag än någonsin?

– Ja, det händer och det händer någonting nu. Vi har många unga feminister och de poppar upp som svampar. Det är otroligt roligt måste jag säga. Men det är som du säger – det går i vågor, och feminismen har fått ta mycket skit. Det är en reaktion på de stämningar som finns i samhället. Man ser mer av kvinnohat och rasism och fler förstår att det här hänger ihop. Fler har fått upp ögonen för att vi har Sverigedemokraterna i riksdagen och man måste förstå att rasismen och de könsbaserade orättvisorna och all diskriminering är väldigt tätt sammanvävda.

Jämför Feministiskt intiativ med Miljöpartiet

I april 2005 presenterades nätverket Feministiskt initiativ (Fi) med Gudrun som talesperson. Målet var att ta sig in i riksdagen till valet 2006. Det blev ingen plats den gången – men så är det ju val nästa år också.

– Jag brukar jämföra feminismen med när Miljöpartiet kom in i riksdagen. Jag var partiledare för Vänsterpartiet och sa "Nä, det där är ju inte politik, det är ju fritidsfrågor!". Förstår du? Det behövdes inget nytt, tänkte vi. Jag sa "Vi är ett miljöparti". Det var ju en massiv mobbning egentligen. Mycket snack om hur de såg ut och "inte kan de sammanträda". Det var klassisk mobbning från de etablerade partierna. Och exakt samma sak har ju Fi haft genom de här åren som vi har hållit på. Vi blev väldigt utskrattade i början när vi ville ha en namnlagsändring. Då gjorde man sig lustig i medierna och skrev "Jaha, nu ska Gudrun heta Gösta" – men nu är en lagändring på gång. Och hur vi såg ut – "En bunt kärringar". Det var ju ingen hejd på lustigheterna.

Har det lugnat sig nu?

– Ja det har det, men det intressanta är att Miljöpartiet inte gav sig. De hade en kunskap som var större än den som fanns inom den etablerade politiken. Alla partier var ju då tvungna att läsa på och politiken vidgades. Nu är det ju ingen som fnyser åt miljöfrågorna. På samma sätt ska vi nu få igenom de feministiska frågorna.

Gudrun säger det klart och tydligt: "Sverige är inte ett jämställt land". Hon menar att det är provocerande att slå hål på den myten och det är det som feminister gör och fler ser det i dag.

– Vi kommer tillföra ett kunskapslyft i alla partierna när vi kommer in i riksdagen. Det handlar om strukturella problem som kräver ny lagstiftning när det gäller sexualbrott, löner och föräldrarledighet. Det är inte frågorna som är svåra utan det är det osynliggjorda motståndet.

Men rent allmänt känns det som att många anser att "feminism", "genus" och "jämställdhet" är infekterade och jobbiga ord som många hatare går igång på?

– Ja, men det är inte orden i sig som är jobbiga, det är ju det som är bakom orden som är jobbigt för att man ska slippa diskutera.

För att de kanske inte har kunskapen i frågorna?

– Nä, och det är ju ett problem. Det beror på att debatten har varit frånvarande så länge och då sjunker också kunskapsnivån. Har man inte fakta då har man alltid fördomar. Jämställdhet är ingen åsikt – det är kunskapsområdet om hur det ser ut i verkligheten.

Men hur bemöter man de påståenden när någon säger att "Vi kvinnor i Sverige ska minsann vara nöjda med hur vi har det – titta i stället på hur det ser ut i ett valfritt land i Mellanöstern"?

– Då är det bara att säga att vi inte jämför oss med några andra länder i några andra frågor. Vi jämför ju inte våra löner med någon annans i ett land där människorna kanske tjänar en tiondel av vad vi tjänar, eller hur? Så varför ska vi jämföra oss i kvinnofrågor?

Det känns som att det kommer att fortsätta så här länge?

– Nehej, det ska det inte. Diskussionen måste in. Det är inget särintresse när vi pratar om att kvinnor ska ha samma rättigheter och att staten ska kunna garantera säkerheten för kvinnor i Sverige.

Du skriver på din sida "Ingen föds som feminist" – det är ju någonting man blir. När kom du på själv att du var feminist?

– Det var en process under 90-talet. Jag tänkte inte så mycket på det när jag gick in i politiken. Men som partiledare för Vänsterpartiet såg jag att jag blev bemött annorlunda än mina kollegor som var med. Jag reste mycket och träffade mycket folk och hade bra medarbetare som kunde mycket om de här frågorna. Och så hade jag egna erfarenheter. Vid den tiden var jag ensamstående mamma och hade erfarenheter av relationer som har haft de här könsbaserade problemen. Jag var socialarbetare, hade låg lön, jag hade sett hur min mamma hade det. All kunskap la jag ihop och till slut skrev vi in feminismen i partiprogrammet.

När blir vi helt jämställda Gudrun?

– Det beror helt på oss själva. Det finns inget slutdatum. Det här en process som måste pågå hela tiden. Men vi har ju målen och när vi har ekonomisk självständighet, lika löner och när vi har utplånat mäns våld mot kvinnor då har vi kommit långt. Men under min livstid i alla fall. 

Här ger Gudrun tre tips på hur du kan tänka mer kritiskt: