Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

OS-bombaren Hinze talar ut

Nyheter | 15/04/2009 22:04

"Om inte vi får ha Docklands ska inte dom få ha OS".

”I ryggsäcken har han en bomb”

Natten till den 5 september 1997 grips Mats Hinze vid Millesgården i Stockholm. I ryggsäcken har han en bomb.

Avsikten var att hissa upp den icke apterade bomben i skulpturen "Människan och Pegasus" som stod som symbol för Stockholms OS-ansökan.

– Jag tänkte att om inte vi får ha Docklands, då ska inte de få ha OS. Jag hade fått nog, säger Mats Hinze i radiodokumentären om Docklands som journalisterna Tove Leffler och Agnes-Lo Åkerlind har gjort, som sänds i P3 nu på söndag och som Nyheter24 har fått ta del av i förväg.

”Det var laser, det var rök”

Mats Hinze startade Docklands tillsammans med Anders Varveus lördagen den 2 september 1995. Rejvklubben i det gamla båtvarvet vid Nacka Strand kom ganska snabbt att få närmast osannolik uppmärksamhet i media och har påverkat såväl kulturen som politiken i Sverige de senaste tio åren.

Såväl Mats Hinze som Anders Varveus kom från nyliberala Frihetsfronten, som Nyheter24 skrev om i går. Men till skillnad från dess ordförande Christian Gergils valde Hinze och Varveus att lämna politiken och satsa helhjärtat på att ordna fester i stället. Enorma technofester som på mitten av 90-talet var något banbrytande och helt annorlunda mot dåtidens rockklubbar.

– Det var laser, det var rök, det var människor med stora pösiga kläder. Det var den fetaste musiken jag nånsin hade hört. Det var himmelriket för någon som älskar musik, berättar Örjan Flygare som var resident-DJ på Docklands.

”Mycket muskler, mycket buller och bång”

Polisen gillade inte alls de stora technofesterna som saknade tillstånd och lockade till sig narkotika.

Den 11 februari 1996 gjorde polisen sin första razzia mot Docklands.

– Helt plötsligt så tystnade musiken och de tände upp och det var fullt med poliser och hundar och grejer. Jag blev så jäkla rädd, jag bara kastade mig ner på golvet, säger Andrea som gästade klubben för att dansa nästan varje helg.

Polisinspektör David Beukelmann var en av de 90 uniformerade poliser som stormade in i lokalen för att stänga festen.

– De första insatserna som vi genomförde på Docklands bestod av mycket muskler, mycket piketer, mycket uniformerad personal, buller och bång. Vi gick in där för att stänga av musiken och upplösa tillställningen. Inte så lyckat, berättar Beukelmann tretton år senare i den nygjorda dokumentären.

Stämningen trissades upp och i media talades det om öppet krig mellan polisen och rejvungdomarna. Moralpaniken tog enorma proportioner. Tidningarna satte krigsrubriker om ungdomsknarket på rejvfesterna och teve och radio gjorde ideliga reportage under våren 1996.

– Det är sånt där som väcker ens fighting spirit, nu måste vi slå tillbaks, förklarar Mats Hinze sina tankar då.

"Det var en väldig brutalitet"

När vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman besökte Docklands blev genomslaget ännu mer politiskt.

– Jag hade många goda skäl att åka dit och se vad det var.

Schyman blev inbjuden av arrangörerna på Docklands och höll tal och polisen hävde därmed avspärrningarna så att rejvfesten kunde öppna.

– Politiskt så står jag så långt ifrån Gudrun Schyman man kan göra, eller inte mer än någon annan politiker egentligen. Men hon visade ett patos som var beundransvärt, säger Mats Hinze.

Kritiken mot Schyman blev enorm i media. Vissa talade till och med om att hon borde avgå från sin partiledarpost.

– Det var helt absurda tongångar, alarmistiskt på många sätt, berättar Schyman.

Kvällen slutade, som så många andra kvällar på Docklands, med en brutal polisrazzia.

– Varför var de tvugna att ta i så mycket?, frågar sig Schyman.

– Polisen kastar brutalt ut massa ungdomar i snödrivorna. Det var en väldig brutalitet.

Hösten 1996 startar Rejvkommissionen hos polisen. En grupp som hade till uppgift att stävja ungdomsknarket och få bukt med rejvkulturen.

Metoderna hos polisen blev starkt ifrågasatta. Besökare vittnade om övervåld. Fältassistenter efterfrågade kommunikation istället för muskler. Och hos arrangören Mats Hinze växte irritationen.

– Framåt sommaren 1996 kändes det ganska kört allting, säger Hinze som valde att flytta utomlands ett tag för att komma ifrån.

Det hade blivit 1997 när Hinze kom hem igen. Stockholm hade startat en intensiv kampanj för att försöka få sommar-OS 2012. Han kände sig mer och mer irriterad på polisens agerande. Och när Hinze insåg att det var samma människor som jobbade för att få OS till Stockholm som var de som försökte stänga Docklands så föddes en tanke i hans huvud.

"Garva häcken av mig dagen efter"

– Jag tänkte att om inte vi får ha Docklands, då ska inte de få ha OS. Jag hade fått nog, säger Mats Hinze.

Så Hinze packade väskan med en fullt duglig, men icke apterad, bomb och drog till OS-statyn vid Millesgården. Och greps direkt av polis på plats.

I rätten förklarade Hinze att tanken aldrig var att spränga bomben, bara att skapa uppmärksamhet.

– Jag skulle hissa upp den i statyn och sen skynda mig tillbaks och ringa kvällstidningarna. Och garva häcken av mig dagen efter, sa Mats Hinze under rättegången.

1998 dömde Svea hovrätt Hinze till sju års fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och mordbrand. Han är också dömd för hot mot tjänsteman, förolämpelse mot tjänsteman och urkundsförfalskning. Dessutom satte Hinze i system att få parkeringsböter. Målet var att komma upp i en miljon kronor. När han greps hade han nått upp till 825 000 kronor.

Hinze satt i fängelse i fyra år och klassades som en så kallad 7:3:a, en benämning som sätts på de allra tyngsta brottslingarna som mördare och grova våldsbrottslingar samt fångar som är extra rymningsbenägna.

"Jag ångrar ingenting"

I en P1-dokumentär från 1998 intervjuades Mats Hinze inifrån fängelset. Han berättade då om sin korta stubin gentemot myndighetspersoner.

– Jag känner ju att bara en polismans blotta existens är en begränsning av min rörelsefrihet. Så jag har nära till hands att bli irriterad på dem, men i övrigt så är jag inte alls aggressiv eller det minsta våldsam.

I dag har Mats Hinze avtjänat sitt straff och lever under nytt namn. Han ångrar ingenting.

– Nej, jag ångrar mig inte. Jag tycker inte att jag har gjort något fel. Tvärtom skulle jag väl önska att andra människor i större utsträckning gjorde motstånd. Alla människor är olika och gör på sitt sätt. Det här var mitt sätt, säger Mats Hinze i P3-dokumentären.

Skrivet av: