Marcus Birro: "Patrick Grimlund öppnade människor"

Den offentliga världen är skymningszon. Men ibland springer man på människor som man annars aldrig hade fått träffa. Patrick Grimlund dök upp i mitt liv i Lyxfällan som han gjorde för så många andra. Jag älskade programmet när Patrick Grimlund hade hand om det. Efter att han slutade störtdök mitt intresse.

Så i själva verket var det Grimlund själv jag tyckte om att följa.

Jag bjöd in honom till Birros Bord, ett tv-program jag ledde på Expressen 2012. Han kom och var besynnerligt behaglig att ha omkring sig. Man gillade honom helt enkelt.

Jag förstod givetvis att han kunde väldigt mycket om något jag alltid varit väldigt usel på, nämligen ekonomi, men han hade hela tiden något annat och något viktigare, en slags medmänsklig nyckel som han öppnade människor med.

Han briljerade aldrig med sin kunskap eller sin personlighet. Han hade alltid något varsamt och stapplande över sig, som om han lärde sig livet medan det pågick…

Han hörde av sig med stöd under en turbulent tid och han gjorde det trots att vår enda kontaktyta var den där märkliga offentligheten. Han BEHÖVDE inte höra av sig med omtanke och solidaritet. Han gjorde det ÄNDÅ.

Jag har alltid tyckt mycket om sådana människor.

Vi hade några möten under 2012 också. Patrick ville kliva in och hjälpa mig i min privatekonomi men jag hade hela livet som ett fastspänt kort mot ett cykelhjul. Allt snurrade och smattrade så högt de där åren.

Vi möttes genom åren på en del tillställningar, så där som stapplande tafatta män i offentligheten möts.

Det fanns något genuint och nedtonat i hans personlighet som jag tyckte mycket om. Han verkade aldrig vilja förställa sig. Han lyssnade ofta mer än han pratade och han såg en alltid i ögonen.

Han verkade snäll helt enkelt.

2017 gästade jag hans och Magnus podcast (Lyxfällan) och det kändes som om det kanske ändå inte bara var den där offentligheten som förenade oss tre som stod i den där studion. Det kändes som om jag var bland vänner. Och tro mig, det är inte alltid offentligheten kan uppvisa sådana samlingsplatser.

För bara något år sedan hörde han av sig och ville skriva en bok ihop. Han sade att det var bråttom, att det han ville berätta behövde hamna i en bok snabbt och slagkraftigt. Jag kunde inte frigöra den tiden just då men inte fan visste jag då att det aldrig skulle kunna bli aktuellt.

Vi var födda samma år och det där är något som kommer med åren, ett sakralt igenkännande över klassgränser och tusen andra gränser. När man går genom tiden blir de som startade ungefär samtidigt som en själv allt viktigare för varje år som går.

Jag blir djupt berörd och väldigt ledsen över att höra att han gått bort.

Alla böner, all kärlek och all omtanke till hans familj, vänner och anhöriga.