Fullständigt kaos – aldrig har "Kolibrifestivalen" varit så urbota dumt
KRÖNIKA. Vad var det jag såg? Naken-Jesper och Farah inflation? Ingen förväntar sig väl ett starkt startfält eller att allt ska vara något att ha – men hur lågt ska Mello egentligen gå?
Då var spektaklet igång igen. Förutom folkfesten, glittret och glamouren älskar folk att bli upprörda över Melodifestivalen, vilket tycks ligga i programmets natur.
"Mello var bättre förr" brukar det ofta låta i folkmun. Blir låtarna sämre med tiden eller minns vi i själva verket det vi favoriserade året innan? Vissa låtar var säkert det. Vissa skämt, vissa mellanakter, vissa programledare och vissa artister. Ja, bättre har det varit – åtminstone om man jämför med det usla manus som tv-tittarna fick följa i lördagens första semifinal i Göteborg.
"Nån jävel måste ändå reagera"
Har programledarna inget att säga till om? Vaknade verkligen Jesper Rönndahl upp en morgon och bestämde sig för att äntra scenen halvnaken och trassla in sig i en jätteballong inför det svenska folket? Jag himlar med ögonen flertalet gånger under mellanakterna. Svensk underhållning: barnsligt och de ständiga "under-bältet-skämten".
Men så händer det – den banbrytande modernistiska lyrik- och prosaförfattaren Karin Boye kommer på tal och en uns av seriositet (och en kulturell skatt) bjuds in till Mello.
Jag blir positivt överraskad för att i samma sekund bli knäppt på näsan när Boyes "Ja visst gör det ont" läses upp av Ann Westin som görs om till svordomskavalkad. "Nån jävel måste ändå reagera. Rör inte min Boye", skriver Marcus Birro sekunder efter att skaldinnan häcklats inför det svenska folket och jag tackar honom innerligt för att han vågar ta ton.
Jon Henrik Fjällgren är den enda ljuspunkten
När Tone Sekelius däremot tar ton som lördagens första bidrag låter Sekelius i rutan som milavstånd ifrån min tv. Ljudet är lågt under hela sändningen (tro mig jag höjer volymen) och jag stör mig även på alla kameror som är på alla ställen samtidigt – men aldrig riktigt där de bör vara.
Dags att ta ljudfrågor på stort allvar när tittare runtom i Sverige menar att de under programmets gång försökt få igång syntolkning – en extra berättarmetod!
Men det finns en höjdpunkt. När sista bidraget går av stapeln: Jon Henrik Fjällgren som likt en upphöjd andlig ledare bjuder in oss tillsammans med Arc North och Adam Woods på en enigmatisk kraftfull edm-jojk med låten "Where You Are (Sávežan)". Fjällgren vet något om världen som vi inte vet och han trollbinder mig med sin jojk – och förblir det enda bidrag jag minns sedan i lördags.
Tyvärr får jag inte höra Fjällgren själv med ett förinspelat "tack" när jag ringer in och röstar på honom. Jag hör en kvinnoröst och jag är tämligen säker på att det är Farah Abadis röst. Det känns som Farah inflation genomgående i programmet. Till och med när artisterna själva får chans till att bjuda in oss till deras värld hamnar vi i stället i Farahs vlog-värld.
SVT kuppar till sig tittarsiffrorna
Men hur gör man då bra tv? Enligt SVT ska kuppen till. Det som ska vara ett slags eftersnack efter Mello pratade Linda Bengtzing, Farah Abadi och Jesper Rönndahl. Bakom programledarduon stod låtskrivaren Thomas G:son som fördes bort av säkerhetsvakter. För många glas? Vad står på? För några sekunder känns det som att det här är på allvar.
Ingen verkade få svar på varför den kände låtskrivaren blev bortförd under en direktsändning. Flera medier sökte svar och först ville SVT inte svara. Därefter visade sig dock allt var en bluff. Urbota dumt som hela Mello. TILLFÄLLIGT AVBROTT.
