Tänk när Domus var Domus!

I sitt Almedalstal raljerade statsminister Fredrik Reinfeldt över dem som längtar tillbaka till den tid då Domus hette Domus och det som gällde var en 14 tums svartvit TV-skärm med en enda TV-station. Någon kommenterade surt efteråt att det finns väl ingen i svensk politik som tycker så. Att det var lite nedrigt av statsministern att på detta sätt använda sin uppburna position till att kleta ner sina motståndare. Och andra mumlade om att statsministerns retorik vittnar om att moderaterna nu desperata söker väderkvarnar att anfalla.

Men nu anmäler sig en socialdemokrati frivillig att ikläda sig rollen som nostalgins företrädare i svensk politik. Och vara pjäsens konservative sosse vars drömmar handlar om gamla tider: Det är förre ministern Bengt Göransson som i Expressen angriper Almedalsveckan för att vara ett värdelöst jippo. Göransson skriver om det gamla goda tiden när salig Palme skapade Almedalsfenomenet, men klagar sen ordagrant: ”Men medan Palme hade utgått från sitt budskap, började de andra att fundera över vad de skulle kunna hitta på att säga när de framträdde. I samma stund började Almedalsveckans förtunning.” Således. Palme höll tal. Det var höjdpunkten. Sedan kom förflackningen.

*

Göransson ställer dock en mycket intressant fråga. Vad kommer vi ihåg av Almedalsveckan förra året? Kan någon erinra sig 5 seminarier?

För det första tror jag att Göransson inte har helt fel i detta. En snabb undersökning bland Almedalens veteraner ger vid handen att många får tänka efter innan de minns något om 2010. Flera minns dock, som ett magiskt ögonblick, Anders Borgs seminarium i en kyrkoruin, där det var varmt som i helvete men oerhört stimulerande. Men ingen kommer ihåg så mycket som 5.

För det andra kan vi förstås använda detta kriterium också för att utvärdera andra än Almedalsarrangörerna. Exempelvis politiker. Vad minns politiskt initierade personer i Almedalen om vad Bengt Göransson åstadkom som politiker?

En kort enkät vittnar om att Göransson anses som en fantastisk talare, outstanding folkbildare, nyligen författat en bra bok, och är en genuin personlighet som det tyvärr inte finns så många av längre. Han beskrivs som en ikon, en självständig tänkare och genuin demokrat.

Men vad konkret minns de svenska politiska experterna?

Någon tror sig veta att han tillsatte en maktutredning som var oerhört framgångsrik. Att han laborerade med studiemedel och eventuellt reformerade gymnasiet. Men alla reserverar sig för att de minns fel.

Och Bengt Göransson verkar ha gått till historien som en av de ledande socialdemokrater som försökte förhindra att fler än staten skulle få ägna sig åt att utsända TV eller radio.

*

Slutligen. Bengt Göransson gör som många andra som klagar över Almdalen, nämligen påpekar att det är en massa pengar som bokstavligen bränns under politikerveckan.

Snacket om alla resurser som läggs ner i Almedalen är ensidigt och okunnigt. Visst, företag och organisationer, myndigheter och PR-byråer, lägger stora pengar på att omvandla Almedalen till en plattform för hela den tjattrande klassen och alla dessa aktörer som vill påverka opinion och poltik. Visst, det är en del glada middagar och tillställningar, men i huvudsak är det seriösa seminarier och stundtals tunga genomgångar av komplicerade frågor. Men det alla dessa stora aktörer gör är att skapa en plattform som även andra, mindre bemedlade, kan använda.

Detta har i andra sammanhang kallats ”den långa svansen”, fenomenet att storsäljare och giganter drar med sig de små och osynliga, vi köper inte bara bästsäljarna på nätet, utan vi blir också uppmärksammade på artister och grupper som är mindre kända, och slänger med dem i köpet. De stora drar med sig de mindre. De stora drakarna får en lång svans av andra som utnyttjar deras framgång.

Det som exakt händer Almedalen är också en slags ”den långa svansen”. De mindre kända kan här nå opinionsbildare, politiker, andra intresseorganisationer och grupper för en ringa penning.

Alla som gnäller över att myndigheter och företag lägger ner miljontals pengar på detta tycks inte, i sin egen höga uppburenhet, begripa att de därmed också subventionerar de sämre ställda opinionsbildarna och värdeburna aktörerna. Almedalen saknar de kodlås som högkvarteren i Stockholm har.

*

Således. Det var inte bättre förr. Och dagens svenska samhälle har inte blivit sämre av att Almedalen erbjuder en samlingsplats för alla samhällsengagerade. Nej, Bengt Göransson borde komma till Almedalen och själv se vad som händer här. Staten och kapitalet pröjsar, resultatet är en förnyelse av folkbildningen som är fantastisk.

Almedalen är en uppvisning i svensk demokrati som drar till sig folk från hela världen som vill se hur ett samhälle kan lösa upp motsättningar i konstruktiv dialog. En folkbildningsikon som Göransson borde därför vara här. Och jag är säker på att han skulle samla stora skaror på sina seminarier! Och att folk långt efteråt skulle minnas vad han sagt.