Zeke: En skitstor by med storhetsvansinne

Det är helt obegripligt att jag en gång har älskat den här staden. Jag sitter på hotellrummet i Madrid och slarvar ihop den här krönikan medan min flickvän tar ännu en av sina oändligt långa duschar. Och just nu kan jag inte skriva någonting annat än att jag inte längre älskar Madrid.

Jag började åka hit ett par gånger per år från det att jag var liten, för att träffa mamma och systrarna och så vidare. Och i tonåren var det världens roligaste stad, med evighetslånga fiestas och bullrande hjärtlighet som aldrig ville ta slut.

Men jag ser nu att Madrid har vuxit ifrån sig självt, först nu ser jag nyktert på staden och ser den för vad den är. En skitstor by med storhetsvansinne.

Vi börjar med placeringen. Madrid är frukten av taskig planering och ligger mitt på en högplatå omringad av berg. Att vara här på sommaren är lite som att bli kokad levande, ingenting man gör frivilligt om man inte har familj här.

Sedan är det madridbornas vanor. Eller ovanor. De äter oavbrutet, deras liv roterat runt ännu en tretimmarslunch dränkt i olja eller ännu längre middagar som inte börjar förrän elva på kvällen. En (o)vana som resulterar i att de sover minst i Europa vilket sin tur ger ett trött och mätt folk.

Det är inget under att Spanien befinner sig i kris när deras huvudstad verkar vilja leva upp till myten om den lata latinon som tar ännu en siesta med sombreron långt neddragen över ansiktet.

Om det på grund av deras sömnbrist och matvanor eller för att de verkar dricka från morgon till kväll låter jag vara osagt; men faktum kvarstår, det är ett arrogant och ganska otrevligt folk som verkar ta heder i att inte förstå 1) engelska eller 2) servicebegreppet.

Så helt utan tårar rensar jag bort Madrid från det utrymmet staden bebodde i mitt hjärta och lämnar platsen öppen för någon annan stad. Vad som helst egentligen. Men helst en stad som inte vilar på forna storhetstider, verklighetsfrånvänd lokalpatriotism eller sviterna efter en lång katolsk diktatur.

Hörde jag Örebro?