"Håkans Juholts munväder kostar"

När Håkan Juholt som sprillans färsk S-ledare blev tagen på sängen av den mediala uppmärksamheten visste han inte till sig av glädje. Han strödde uttalanden om än det ena än det andra till både höger och vänster. Mest vänster. Tämligen begripligt för en man som ditintills levt i medial halvskugga, då och då uppmärksammad för sin väl ansade mustasch, men i övrigt anonym. Med ett antal år i Försvarsutskottet kände han sig vara på säker mark i de frågorna och kastade sig lystet över möjligheten att trycka till minoritetsregeringen på sitt eget område.

Dessvärre var han illa fotad till och med där och ställde i hastigt mod krav på att Sverige skulle avsluta Libyeninsatsen. Och sedan kom veckor av förhandlingar med övriga partier, delvis via medierna, och så slutligen kunde man enas om att Sverige skulle fullfölja luftbevakningsuppdraget och dessutom erbjuda en marin bordningsstyrka. Käckt och klämmigt med hårdsminkade matroser i ribbåtar eller hängande i linor från helikoptrar.

Och så ser det ut just nu. De sminkade sjömännen åker fortfarande omkring i snabba båtar och klättrar ombord här och där, men i Sverige. Det finns nämligen ingen efterfrågan på deras insatser vid Libyens kust. Den frågan var visserligen uppe redan för en månad sedan men viftades bort av såväl socialdemokrater som moderata försvarspolitiker. Hitintill har ÖB Sverker Göransson inte ens lyckats hitta något fartyg från annat NATO-land som vill ha svenskarna ombord. Än mindre använda sig av deras tjänster.

NATO har inspekterat knappt 200 fartyg på väg att angöra Libyen. Det är i runda slängar en tiondedel av antalet faryg som anlöpt libysk hamn. Inget hade vapen eller krigsmateriel ombord och inte vid något tillfälle förekom vapeninsats för att underlätta bordning. Inte ens uppvisande av vapen. Med en marknadsterm; efterfrågan saknas. Vilket inte ingår i socialistiskt terminologi och därmed inte existerar. I sann Orwellsk nyspråkanda. Men det kostar att hålla styrkan men det är det kanske värt, Juholt?

Desperat C

Miljöpartiet kopplar snabbt greppet på Centern efter deras desperata utspel om allemannsrätten. Det som Andreas Carlgren fick spela ut för att stryka bönderna medhårs under Almedalsveckan: Slopa allemansrätten.

Det gamla Bondeförbundskravet framfört av Centerns egen glesbygdpolitiker mitt i Storstockholm. Här ska inga jävla stadsbor komma och trampa ner klövern eller vad det nu är vi gör!

Nu fångar Miljöparteiet taktiskt skickligt upp detta i sitt försök att dra växlar på att försvara allas rätt till naturen. Inledningsvis är det genom en debattartikel i lokala UNT som kommunalrådet Gardfjell pejlar läget och pinkar revir. Hon har några ovedersägliga poänger.

Nedskräpning kan redan med nuvarande lagstifting och tillämpning beivras. Åverkan, skadegörelse och stöld likaså. Det finns en 15 år gammal dom i HD som ger markägaren möjlighet att klämma åt kommersiella aktörer som skadar mark och vatten. Samma dom ger markägaren möjlighet att kräva ersättning för slitage och städning från t ex bärplockare som inte hittar till soptunnan eller gör som björnen. Dvs skiter i skogen.

Uppenbarligen är det bärplockningen som mest retar den samlade bondemenigheten utifrån synsättet att om inte jag kan tjäna pengar på det ska ingen annan heller göra det. Hellre får bären ruttna på plats än att stadsbor, eller rentav utlänningar, tar vara på dem. Redan nu blir mer än 95% av bären oplockade.

Centern är i otakt med verkligheten här. Jobba med marknaden och inte mot den. Backa upp markägare som vill exploatera bär, svamp och naturupplevelser och fånga kunden i stället för att stängsla in och hota med hunden. Handla med bär och svamp, sälj service på en lokal marknad, var småskaliga, var så kluriga och fiffiga som vi vill tro att våra anfäder småbrukarna var. Envar sin egen Nils på Åsen, eller åtminstone en Klabbarpare.

Lysande affärsidé

DSB, som i princip är Danmarks SJ, har sedan några veckor tagit över all pendlartrafik norr om Stockholm. Dessutom svarar man också för diverse tågtrafik på västkusten. Uppenbarligen har man inom DSB kläckt en helt strålande affärsidé. Halvera kostnaderna men behåll intäkterna! Och vad är största rörliga kostnaden? Personalen givetvis! Enkelt! Ställ in hälften av tågen, hänvisa till personalbrist och vips: Vinsten ökar.