Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Vi kommer alltid ha nyfikenheten gemensamt

Zeke Tastas - krönikör på Nyheter24.
1 av 1

Zeke Tastas - krönikör på Nyheter24.

Privat

Nyheter | 16/08/2011 12:50

KRÖNIKA. Zeke Tastas om de som vägrar sluta utvecklas.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Han beställer en runda drinkar till och tittar ut över sitt sällskap. Ett rätt blandat gäng… Den lilla adliga blondinen, den stora charmiga afrikanen, den vackra framtida hollywoodstjärnan, den roliga juden, den snälla huliganen, bloggbrudarnas bad boy, den motvillige kändistatueraren och några till sitter alla trångt och pratar i munnen på varandra vid ett bord för fyra. Några säger viktiga saker, alla säger högljudda saker, ingen lyssnar. Ändå ler han när tittar ut över sällskapet och fylls av ömhet. Han vill krama dem alla och berätta precis hur mycket han älskar dem men hejdar sig, som vanligt, i sista sekund. Uttalad kärlek är ibland det bästa sättet att döda sagda kärlek.

Han förundras över hur hela det här gänget faktiskt inte kände varandra innan han presenterade dem för varandra och han undrar vad de alla gjorde innan de lärde känna varandra, för ett ögonblick sedan. Kanske är det ett sorgligt gäng som har förts samman av ensamhet men han tror inte det, alla runt bordet stod i rökrutan i plugget och har tusen andra vänner att välja mellan. Nej, det som för dem samman är någonting annat, en gemensam nämnare som utan att lägga vidare värderingar i det är maniskt på många sätt.

Han minns ha läst att sjuttio procent av människorna slutar utvecklas vid trettiofem, att de flesta blir kvar där med samma musiksmak och samma klädsmak och samma värderingar. Han gissar att det har med nyfikenhet att göra, att de som släpper sin nyfikenhet stagnerar intellektuellt och kulturellt och slutar intressera sig för nya människor och den stimulans dessa erbjuder. Och visst kan det vara så. Att man intalar sig själv att ”nu får det fan vara nog, nu skaffar jag barn och tusen TV-kanaler och upprepar samma parmiddag natt efter natt efter natt så jag slipper mer saker som ska in mitt huvud och i mitt hjärta”. Kanske är det enklare så och enklare kanske är bättre. Han lägger inga värderingar i det men konstaterar att han och gänget som sådant, i all sin sociala dysfunktion, drivs av ett ivrigt sug efter nya bekantskaper, nya människor, nya berättelser och alla de nya framtida insikter och känslor som detta medför.

Han ställer ner drinkarna och observerar dem alla i någon sekund innan han slänger sig in vilken debatt de nu må ha igång. Han hinner tänka att det är därför han älskar Stockholm, för att stadens nattliv präglas av de nyfikna till skillnad från till exempel Madrid eller Berlin där alla per automatik går ut utan att egentligen drivas av någonting speciellt. Han hinner tänka att detta gäng snart är splittrat till förmån för nya konstellationer som ger nya intryck och han hinner tänka att det är OK för de kommer alltid att ha nyfikenheten gemensamt och så länge de har det så fortsätter de utvecklas och fortsätter vara intressanta för varandra.

Så länge de fortsätter vara nyfikna så kommer de alltid att hitta tillbaka till varandra.