Eric Rosén: "Domedag - eller bara lite förändring?"

Människan har en tendens att alltid tro att hon lever i ovanligt mörka och helt avgörande tider. Det liksom ingår i vårt väsen att tro att det som händer oss är lite viktigare än det som hände dem innan oss. Att det är sent på jorden.

Troligen är det en falsk bild vi bygger upp, för varje tid innehåller ju ett antal helt historiskt avgörande och världsförändrande skeenden. Och lika väl som jag minns kommunismens fall i Europa i min barndom, även om jag inte fullt ut fattade konsekvenserna, lika väl kommer vi att minnas de senaste och kommande åren som helt avgörande.

När Muammar Khaddafi nu är på väg att falla är det i sig stort och viktigt, ett viktigt avgörande. Men slutet på hans diktatoriska illgärning är liksom bara en av otaliga händelser i år. Det blir knappt huvudnyhet när vi summerar 2011.

Samtidigt som den arabiska våren fällt såväl Tunisiens Ben Ali som Egyptens Mubarak före Libyens Khaddafi, och är på väg att fälla betydligt fler mer eller mindre vidriga diktatorer, pågår något som bäst kan beskrivas som att kapitalismen imploderar i Europa och USA.

Samtidigt flyttar Kina konstant fram sina positioner med sin hemsnickrat diktatoriska kommunistkapitalism och inget land lånar idag ut mer pengar till USA än just Kina, vilket gör att de också ställer krav därefter. Kina skövlar människor som bränsle, helt hänsynslöst, och en kommunistkapitalistisk diktatur blir därför så överlägsen demokratierna i form av kostnadseffektivitet. De har, så att säga, besegrat systemet, knäckt koden, och utvecklas därför till en maktfaktor och en rik avgörande världsdominant i rasande fart.

Världen förändras alltså snabbt, som den alltid gör, och människan överskattar alltid sin egen tidsperiods betydelse som definierande punkt. Visst är det så. Men likförbannat känns det mer än någonsin som att allt är på väg att förändras och att vi inte har en aning om vad som komma skall.

Medge att det är åtminstone lite skitläskigt. Och spännande.