Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Zeke: "Jag saknar den naivitet jag fick sparkad ur mig"

1 av 1

Privat

Nyheter | 06/09/2011 13:21

KRÖNIKA. Zeke Tastas undrar om han blivit vuxen eller om han bara blivit cynisk.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Är jag vuxen nu? Och om jag är det, när blev jag det? Var det en magisk gräns jag passerade när jag fyllde arton? Eller när jag blev pappa? Eller blev med oskulden, hade första fyllan, blev tagen av snuten första gången, flyttade utomlands, fann mitt kall eller helt enkelt när jag fick hår på pungen?

Eller var det när min naivitet dog?

Jag tror att det var då. Hur mycket jag än vill påstå att faderskapets välsignelse eller första chefsjobbet var det som puttade mig över gränsen mellan ungdom och vuxen så dröjde det ytterligare många år innan jag själv kände mig vuxen.

Det krävdes att jag, kanske alldeles för sent, skulle bli sviken av de jag allra minst trodde skulle kunna svika mig. Så här i efterhand känns allt så självklart men då kunde jag inte se det, jag var fortfarande naiv.

Och naiviteten hör ungdomen till, att ta världen och sig själv på blodigt allvar och att värdera världen och sig själv utifrån principer och ideal. Det är naivt. Och väldigt vackert. Och jag hade kvar allt det där vackra fram tills för ett par år sedan, jag trodde att det fanns ett regelsystem kring rätt och fel och gott och ont.

Som om livet var en disneyfilm.

Men det är den inte och när avgrunden öppnar sig och de du litade på vänder dig ryggen och låter dig falla fritt så finns det inte så många sätt att hantera det på, din överlevnad hänger på hur cynisk du lyckas bli och hur snabbt du kan bli det. För mig tog det ett tag, jag hade ett massivt arv av ideal. Så jag fick slå emot många väggar innan jag fann min cyniska sida, min jag-skiter-i-sida.

Det var väl då jag blev vuxen, när jag lämnade ungdomens ideal och vanföreställningar bakom mig och tog alla steg framåt utifrån tanken att ingenting är rätt och ingenting är fel och gud och djävulen och gott och ont och dödsstjärnan och jedis bara var en illusion.

Idag är jag inte ungdomligt naiv så då måste jag väl vara vuxet cynisk. Och hur mycket jag än tackar min nyfunna realism för allt gott den gör mig så kan jag inte låta bli att sakna den värld jag med sådan brutal kyla fick sparkad ur mig.

För illusionen om rätt och fel var en vacker illusion och det enda jag verkligen saknar är den Zeke som fortfarande gick på den sagan, varje dag.

För att världen var vacker då.