Zeke: "Det enda jag saknar från miljonprogramshusen"

Idioter som vurmar för ghettot efter att de har flyttat därifrån ger jag inte mycket för. Misären, hopplösheten och den rent estetiska provokationen är för stor för att någon sorts idealisering ska kunna bli trovärdig.

Jag har bott i Rinkeby, Norra Botkyrka, Henkan, Orminge och jag kan med säkerhet konstatera att det är fult.

Precis så enkelt.

Hur mycket de än k-märker Orminges "tågvagnar", hur ivrigt de än lovsjunger Henkans utsikt och hur passionerat Alexandra Pascalidou än glorifierar Rinkeby som ett barndomens Bullerbyn så kvarstår faktum; alla dessa platser är fula och även om jag kan sakna mina vänner från orten så saknar jag inte orten som sådan.

Att påstå något annat vore att kokettera med en förortsromantik som förvränger sanningen och förhindrar en konstruktiv dialog om konsekvensen av så tydlig klassegregation.

Men det finns en sak jag varje höst inser att jag saknar, en enda liten minnesrest som etsat sig fast och väcker ofrivillig saknad.

Höstens fönster.

Att äta frukost och titta ut i höstmörkret hemma på Henkan var magiskt. För huset mittemot bestod av tusentals ljus, tusentals upplysta fönster in i tusentals andra människors hem. Tusen historier som väckte fantasier till liv. Morgon efter morgon kunde jag stirra in i en lodrät himmel av människoöden, upplysta av adventsljusstakar, julstjärnor och alla de leenden jag föreställde mig dolde sig där inne.

Det får man inte i stan. I stan ser man ett tiotal fönster med designlampor och människor som lika medvetet som en själv försöker undvika att glo rakt in i ens morgonrutiner. Allt är lite närmare, gatorna lite smalare och den du stirrar på kommer provocerat att stirra tillbaka.

Men inte i miljonprogrammens kolosser. Där var avståndet större, antalet fler och dina grannar var lika personliga som stjärnor. Man stirrade inte in i ett hem, man stirrade in ett myller av mänsklighet, in i tusen antydningar om liv. Man stirrade in i tryggheten av att man inte var ensam och att man var omringad av andra människor som en själv.

Tusen människor som en själv eller ett tiotal man låtsas inte finns.