Sonja Abrahamsson: "Feminismen shall fucking overcome"
KRÖNIKA. Nyheter24:s krönikör Sonja Abrahamsson om motsättningar, manshat och att ha olika feministiska uppfattningar.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Förra veckan skrev jag om ordet hen, ett könslöst pronomen som har kommit att bli ungefär lika laddat som en svordom eller lika roande som ett skämt. Den här gången tänker jag ta upp ett annat ord som berör kön och ger vissa människor lika intensiva ansiktsspasmer som aspartamallergi, trots att begreppet till skillnad från hen har funnits längre än skiftnyckeln.
Ordet är feminism.
Jag har aldrig studerat feminism djupgående. Jag har ingen koll på siffror, forskningsresultat, framsteg och utveckling. Jag vet inte hur Svenska Akademien definierar ordet i sin ordbok, herregud, jag har inte ens läst Fittstim. Trots detta kallar jag mig själv för feminist och känner mig som en sådan mer än vad jag känner mig som en kvinna. Får man göra så? Är det ett problem?
I veckan drog Cissi Wallin igång en debatt när hon sa att människor som uttrycker manshat, om än skämtsamt och ironiskt, smutskastar hela kvinnokampen. Kampen för kvinnorätt är långt ifrån bara en kamp mot ett ojämställt samhälle. Kampen är även en kamp mellan kvinnor som inte har samma mål och värderingar.
Anledningen är enkel: kvinnor är individer och ingen homogen grupp stöpt ur samma form. Människor som är emot feminism tolkar det på ett annat sätt. De ytsurfar på dessa inre stridigheter med samma glädje som en journalister drevar mot kända politiker, och antifeministerna säger: ”Kvinnor är så lika varandra, de är i stort sett stöpta ur samma form, och därför måste de ha andra saker än vad män har”.
Läget liknar en orm som deepthroatar sin egen röv och det är inte konstigt att många tycker att livet liknar ett enda långt krig med attacker från alla håll.
Hanna Friden pratar om ”privilegiet att kalla sig själv feminist”. Jag förstår vad hon menar, men att kalla sig själv för feminist är och har alltid varit lika mycket privilegium som det är privilegium att bära packning åt folk som i storhetsvansinne bestiger Mount Everest.
Det är klart att det kan kännas vettigt att argumentera vem det är som bär den tyngsta bördan och vilka som mest är en börda i sig, men problemet är fortfarande att bergsbestigare inte bör packa mer än vad de orkar bära och att man egentligen inte behöver bestiga Mount Everest över huvud taget.
Jag är också helt säker på att vi en dag kommer att inse detta, och när vi gör det, kommer vi att med glädje bära andras bördor. Och med vi menar jag alla. Det jag säger är att we shall fucking overcome.
