Sonja Abrahamsson: "Jag såg det där ljuset, ni vet"
KRÖNIKA. Nyheter24:s krönikör Sonja Abrahamsson om när hennes liv förändrades totalt och hur hon skämdes för att prata om det.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
För drygt sex år sen förändrades min syn på vad livet är. Jag såg det där ljuset, ni vet. Jag var 20 år och födde mitt första barn. Förutom att jag förlorade en hel del blod så var det enligt journalen en helt normal förlossning, men för mig hade det hänt mer än att jag pressat fram en unge.
Medan jag låg där i förlossningssalen med värkar och skrek att de skulle döda mig så hände det, enligt min uppfattning, något helt fucked up med tiden: ibland gick den snabbt, ibland långsamt, ibland hakade den upp sig. Ibland tror jag rentav att den upphörde. Det var där nånstans som jag såg det.
Det var som att rummet jag låg i på något sätt försvann - och framför mig fanns ett ljus. Jag kände mig inte lockad av det, jag minns bara att jag ”såg” på det (egentligen var ljuset mer en känsla, som jag i efterhand minns bäst som ett ljus) och här kommer det kanske mest flummiga med den här historien: när jag såg på ljuset fylldes jag med svaren på allt som finns i hela universum. Jag fick svar på vad livet är. Allt var på något sätt så himla självklart medan jag såg på det. Det var faktiskt nästan skrattretande självklart.
Men så fort jag ”kommit tillbaka” till förlossningssalen igen hade jag bara en skugga av känslan kvar, bara en svag förnimmelse av det som jag upplevt, och det kan jag bäst beskriva med tre ord: allt är allt.
Det innefattar att det egentligen inte finns några skillnader - inte i tid, inte i nivåer, inte i avstånd. Utan: allt är verkligen allt, och allt är ett.
Jag har inte vågat prata högt om det här. Jag har skämts. Jag är uppvuxen med att religion och andlighet är något fult och kan kan över huvud taget känna att det vilar ett allmänt hån över saker av det här slaget.
Det har tagit många år för mig att förstå att jag inte är ensam. Det är först senaste två månaderna som jag har kommit mig för att över huvud taget läsa om andras upplevelser och det är jag så himla glad över.
Jag orkar inte skämmas längre. Livet och världen är inte som jag har fått lära mig att det är. Det är så mycket mer. Så från och med nu ska jag vara mer öppen. Kanske gör det någon nytta, kanske inte. Till alla som upplevt och upplever konstiga, obeskrivliga och nästan lite läskiga saker: ni är inte ensamma.
