Sonja: "De borde gå Britneybärsärk med basebollträ"
KRÖNIKA. Sonja Abrahamsson undrar hur kvinnor i offentligheten står ut.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Skribenten Lisa Magnusson skrev en krönika som för många innehöll obekväma och smaklösa åsikter och vikthäcklandet haglade över henne likt hungriga gäss över smörgåsfabriken.
Möjligheten att hon kanske är en tänkande och resonerande människa sattes helt åt sidan för många som kommenterade det mest tydliga hon har som måste visa att hon ”är en idiot”.
Leif GW kan vara tjock, Peter Harrysson kan lida av svår fetma i bästa sändningstid, manliga nyhetsuppläsare kan vara i whiskeypluffsigt dagen efter-skick, men kvinnokroppen är fortfarande helig. Fysiska skavanker och tecken på att kvinnan brukar alkohol och mat signalerar inte ”excentriskt och intressant geni” på något sätt utan tycks bara signalera att kvinnan måste lida av ständig mens eller klimakteriebesvär.
En del säger att de ”gillar kvinnor med former” och är ”trötta på benranglen” men vad fan hjälper det när det är precis lika jävla störande.
Jag förstår många gånger inte hur kvinnor i rampljuset över huvud taget står ut. Hur pallar de med all orelaterad skit som kastas på dem utan att de vid jämna mellanrum behöver gå Britneybärsärk på bilar med baseballträn?
Räcker det kanske att se hur det gick för Britney? Hon uppfattades inte över huvud taget som badass eller Charlie Sheen-”knark-kunglig”. Hon uppfattades som tragisk, oattraktiv och labil.
Jag ser hela tiden hur kvinnor i blickfånget stöts och hånas, föraktas och kommenteras, bara för att de inte lever upp till vad de ”borde” utstråla. Eller helt enkelt för att de tycks förstärka den traditionella rollen som ”gnälliga” som borde ”tagga ner lite” eftersom saker och ting inte ”är så farliga”. Alla dessa ”hysteriska feminister” som översvämmar tidningarna och tydligen bara kräver och kräver och vill ha och vill ha.
Att de hela tiden kommenteras nedvärderande är tydligen ingenting att bli djupt förbannad och frustrerad över. Agneta Sjödin ska finna sig i den allmänt vedertagna inställningen att hon inte kan ”behålla en man” och Elisabeth Höglund ska inte kunna protestera och peka på problem hon upplever utan att framstå som någon slags ”tidningsutgråtare”?
Har vi inte kommit längre sedan Strindberg blev dumpad av sin fru?
