Sonja: "Språkfascism är också fascism"
KRÖNIKA. Skärpta barn går runt och känner sig dåliga i skolan.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
När jag gick i högstadiet fanns det en kille i min klass som jag tyckte skrev så bra berättelser. Det var trovärdiga karaktärer, tredimensionell handling och oväntade tvister. När vi skulle skriva novell som uppgift i svenskan så var han en av mina favoriter. Jag var nästan lite avundsjuk och jag såg honom som både inspiration och konkurrent.
Det var sen, när betyget sattes, som man såg en stor skillnad mellan honom och mig - jag fick MVG, medan han i bästa fall fick G. Jag hade så svårt att förstå det där. Det gjorde liksom ont i mig att han, som jag såg som jämnbördig språkmässigt, fick så usla betyg.
Jag förstår nu att anledningen var att han särskrev, missade med stavningen och kanske inte byggde tillräckligt snygga satser.
Jag kan än i dag inte tänka på det där utan att få lite ont i magen. Den här killen hade en läggning för att få ihop en bra och intressant helhet, något som var spännande att läsa jämfört med många andra klasskamraters platta tragglande, men vad var det värt? Och vad fick han för uppmuntran? Det var helt uppenbart att han såg sig själv som en person som var ”dålig i skolan”.
Det gör mig ledsen att han trodde det, och det gör mig ledsen att det fortfarande går omkring fullständigt skärpta barn och ungdomar som tror att de är dummare än MVG-elever, bara för att de inte lyckas få till korrekta formuleringar i sina skolarbeten.
Det är mycket tack vare den här killen som jag mår lite illa när jag ser hur folk hatar på särskrivningar och ”dåligt formulerade” statusuppdateringar på facebook. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att folk tycker att människor ”är fjortisar” på grund av hur de skriver, även fast det ”fjortisen” skrivit kan vara skarptänkt och mitt i prick.
I och med Breiviks terrordåd, biljettkontrollanter som håller fast resenärer och hedersvåld så är vårt gemensamma fokus just nu ovanligt riktat mot att ingen ska behöva få sin frihet kränkt av någon annan.
Samma borde gälla även språket. I stället för att himla med ögonen mot folk som inte kan uttrycka sig helt korrekt på svenska så kan man kanske sätta sig ner och försöka se på helheten i stället. Är det en tänkande människa som man har att göra med, eller är det bara tomma, korrekt uttryckta formuleringar? Språkfascism är också fascism. Kom ihåg det.
