Sonja: "Man får inte säga Hitler eller kvinnomisshandel"

En konstig sak hände en gång när jag var barn och pratade om Hitler. ”Nämn inte hans namn”, sa min faster, ”jag får rysningar”. Även fast jag var liten hade jag ganska stor erfarenhet av vuxnas lite psykiskt störda egenskaper, så jag accepterade detta och valde att skrika Hitlers namn i skogen i stället. Där kunde bara fåglarna och träden höra och ibland svarade nån hund långt, långt bort.

Nu har tjugo år passerat och jag kan se min fasters resonemang överallt omkring mig – vissa saker ska inte nämnas vid namn och nämner man det så ska man göra det med dämpad ledsen röst eller där ingen hör. Anledningarna är många: ”det rör sig om respekt för andra människor”, ”ämnet är obehagligt, blod har spillts” eller ”pratar du om det här så kan ondskan ta dig, PRECIS SOM SAURONS ÖGA”.

Ett exempel som ligger nära i tiden är den skrikande mörkhyade kvinnotårtan som kulturministern skar sönder underlivet på. Själva haken var att konstnären fått människor att skratta åt en karikatyr samtidigt som han uppmärksammat lemlästande av afrikanska kvinnors underliv. En oacceptabel kombo.

Ett lite äldre exempel är låten ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” med Maskinen. Det som upprörde då var att man ens nämnde ordet ”våldtäktsman” i en rolig dansant låt för ungdomar. Skulle ungdomar tåla att höra ordet våldtäktsman i ett lättsamt sammanhang eller skulle de bli avtrubbade för ämnet våldtäktsman och kanske till och med börja våldta själva?

Nu är det en ny grej som upprör - en Berghselev har satt upp affischer som kan få människor att tro att det pågår hemsk misshandel i deras bostadsområde, och ”sånt vill man ju inte misstänka grannen för i onödan”. Man upprörs över Berghselevens metoder, layout, syfte och bakgrund. ”Ska man diskutera så här allvarliga ämnen ska man helst ha mångårig erfarenhet och ha jobbat på en kvinnojour” säger några som bildar ett kors av pekfingrarna och väser likt exorcister som försöker driva ut djävulen ur ett sängliggande barn.

Min faster sa åt mig att inte säga Hitlers namn men hade hon någon aning om hur hennes egen bror behandlade sin familj? Kanske kunde hon inte se det för att hon själv varit utsatt för våld? Hur ska jag kunna veta det, och hur ska vi nånsin veta om vi inte kan prata om det, var och en på sitt sätt, och ibland oeftertänksamt och spontant?

Annars lär vi oss att obehagliga saker hör hemma ute i skogen och ropar man ut obehagliga tankar i skogen är risken ganska stor att man bara får svar från nån hund långt, långt bort.