Sonja: "Ekologiska begravningar hade förstört Lejonkungen"
KRÖNIKA. Sonja Abrahamsson trodde att döden redan var miljövänlig nog - men tji fick hon.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Tänk dig en strand i gryningsljus. Människor iklädda bylsiga koftor av pressad ull står och glänser med ögonen mot vinden. Vågorna skvalpar, några trygga barn fyllda av livsglädje och genuspedagogik skrattar från en plätt där industrihampa råkat spridas och växer fritt. En panflöjtsslinga avslöjar att det är dags för en måltid av vilda rötter och korvar stoppade med högaktade djur som varsamt slaktats genom handpåläggning och ramsor utlärda från Tibetanska celibatmunkar.
Vad är det här för människor tänker du? Och varför är hela situationen lika ren som ett nyfött indigobarn på en bädd nyplockade lotusblad?
Och då ser du den – urnan med ekologisk symbol - och det är då du förstår att detta är människor så naturmedvetna att de inte skulle kunna leva med sig själva om de råkade begrava ett icke kravmärkt lik.
Ja, just det. Man kan ju lätt få för sig att dö är det mest miljövänliga en människa kan göra i sitt liv, men enligt ett företag som jobbar med ekologiska begravningar kan man piffa till det lite extra ur den aspekten. Man tvistar om huruvida deras metoder är motiverade eller ens är möjliga, men enligt företaget bör människokroppen genomgå en del processer för att den ska kunna sättas i jorden på ett miljömedvetet sätt.
När jag var liten såg jag filmen Lejonkungen på bio. I den förklarar lejonet Mufasa med mycket högtidlig och stolt stämma hur allt hör ihop - hur liv och död går hand i hand genom att döda zebror multnar och blir till gräs som antiloperna kan äta. Han säger att allt liv är del av detta kretskopp och han kallar det för ”livets stora cirkel” .
Då känner jag att det är tur att Mufasa inte var ekofixerad och tog människor som exempel i sina högdragna skildringar om allts beroende av varandra. Tänk om Mufasa berättat att kroppen måste kylas ner, badas i flytande kväve, vibreras sönder till ett pulver så att man lättare ska kunna rensa bort proteser och tungmetaller, och att livets stora cirkel är att slutligen lägga kroppen i en kista gjord av majsstärkelse? Det hade förstört hela filmen.
Sen kan jag undra vad man ska göra med dessa föroreningar efter att de plockats ut ur kroppen. Ska de förstöras eller ska de säljas vidare så att de kan återkomma till kvävebadet i en så kallad ”hållbar affärsmodell”? Och vad gör det om jorden på kyrkogården förorenas av lite kvicksilver? Det är ju inte som att det betar antiloper där.
