"Det kanske finns en gud trots allt?"
Sonja Abrahamsson funderar över det magiska, det onaturliga och om vi inte styrs utav onda ödlor som sitter i mellanrymderna och använder engelska kungahuset som fingerdockor.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn. Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se , twittrar som hejsonja och gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg
När jag var liten trodde jag att forntida människor red på dinosaurier och att telekinesi var något som var fullständigt möjligt, så jag övade på det ofta. Utan att lyckas förstås, och utan att jag började blöda näsblod i enlighet med Stephen Kings fantasier, men ändock; jag trodde att det var möjligt.
Världen var större och maffigare än både Sagan om Ringen och Bröderna Lejonhjärta tillsammans. Det var det goda mot det onda, det vackra och majestätiska mot det mörka och skrämmande.
"Fick tidigt lära mig att gud inte finns"
Men så kom skolan. Den ena lärdomen avlöste den andra. "Så här fungerar det. Så här ser saker ut. Så här är det", och det var så utan själsliga möjligheter att man mer och mer fick känslan av att man snart var 85 år och låg för döden. Inte ens Gud finns, fick jag tidigt lära mig via min omgivning. Varför skulle han göra det? Den religion som sipprade igenom visade en dömande och elak gud, en förbannad gud, som satt med piskan redo, orsakade krig och hade arg-rynkor så djupa som 300 meter eller mer.
Själsligt kände jag mig förlorad, och snart var nästan allt magiskt dött. Jag säger nästan, eftersom det trots all fakta, trots all redovisning om att inga dolda hemligheter längre finns i universum förutom kanske lite pappersarbete, ändå fanns en liten gnista där under; en känsla av att livet har mer att erbjuda än Darwins teorier om evolution.
Det var nog därför som jag blev så glad när jag hittade författare som David Wilcock, David Icke och Graham Hancock. Tillsammans med bland annat dem började jag fördjupa mig i alternativ historia, alternativ och ny vetenskap, och ett helt nya sätt att se på världen.
"Styrs majoriteten av mänskligheten utav onda ödlor"
Var kommer människan ifrån? Utvecklades vi verkligen från apor, eller genmanipulerades vi fram av ett utomjordiskt folk för upp emot 200 000 år sedan, eftersom de behövde slavar i sina guldgruvor? Är vad vi uppfattar som verklighet verkligen verklig, eller är allt vi ser en illusion? Styrs majoriteten av mänskligheten utav onda ödlor som sitter i mellanrymderna och använder engelska kungahuset som fingerdockor?
Det här slår både sci-fi och fantasyböcker. Det dessa människor förmedlar är att alla gåtor inte alls är lösta, tvärt om, de har knappt börjat nystas i. Dörren med möjligheter är åter igen öppnad. Livet kanske är ett äventyr, trots allt? Många av människorna i dessa fält säger att vi kommer att bekämpa all smärta och rädsla med kärlek, och att vi kommer göra det tillsammans. Om det är sant, så kanske gud finns trots allt? Och det måste jag säga är bättre än allt som traditionella arkeologer har att erbjuda när de säger att man byggde Stonehedge med hjälp av trästockar.
