"På ena sidan bor kroaterna på andra bosniakerna”

Ett par kvarter ifrån den gamla stan i Mostar där turister från hela världen traskar omkring finns ett ingemansland bestående av ruiner och upprustade hyreshus. Ett och annat kafé har också öppnat där de som bor i kvarteret svalkar sig. Det behövs för det är 40 grader i solen när jag besöker staden. Detta ingemansland ligger mitt emellan östra och västra Mostar. På ena sidan bor ”kroaterna” och på andra sidan bor ”bosniakerna”. Sedan senaste kriget är staden uppdelad på det viset. Trots att det nu är mer än ett decennium sedan krigsslutet väljer de flesta i staden att inte passera den gamla krigslinjen som delar Mostar. När stadens två fotbollslag som ligger i den bosniska högstadivisionen möts blir det alltid våldsamheter som vid tillfällen har haft dödlig utgång.

Från politiskt håll finns inget större intresse om att ena staden. Skillnaderna mellan partierna är snarare av etnisk karaktär än ideologisk. I staden finns det två saker av allt. Två universitet, två postverk, två sophämtningsfirmor och så vidare. Och trots att de har samma ägare, det vill säga stadens skattebetalare, så är de ändå uppdelade etniskt. 

Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten är man hör om situationen i Mostar. Men i detta ingenmansland finns på många sätt hoppet. Föreningen Abrasevic organiserar ungefär 700 unga mostarbor. De har sina lokaler bland ruinerna och hyreshusen. Egentligen vill Abrasevics medlemmar och tre anställda syssla med det föreningen från början bildades för, nämligen kultur, men situationen i staden har gjort att Abrasevic snarare får rollen som en politisk rörelse.

Abrasevic är antirasister. Föreningens lokaler har blivit en frizon för dem som är trötta på den etniska uppdelningen och som snarare finner en gemenskap i att utöva musik eller andra konstformer. Ronald Panza, en av föreningens mest aktiva medlemmar, berättar att politikernas brutala fokus på de etniska skillnaderna gör människor rädda och uppgivna. 

Det Abrasevic försöker göra är att ge stadens unga en mötesplats men också ett hopp och hoppet om framtiden kan inte komma genom det brutala fokuset på människors olika etniska tillhörigheter. Det finns annat man kan bygga gemenskap kring. Mostarborna bor ju trots allt i samma stad och den nuvarande uppdelningen har inte varit som den är i evigheter. Innan levde ju människorna här sida vid sida, trots så kallade etniska skillnader och olika religionstillhörigheter. Innan den nationalistiska propagandan fick ett fäste i regionen och staden.

När jag lämnar Mostar tillsammans med den grupp som är med mig på Stiftelsen Expos första studieresa till Bosnien så är vi många som slås av hur positiv Ronald var. Men vi slogs också om hur mycket vi kan lära oss av situationen i Mostar. Nog borde både sverigedemokrater och andra fanatiker som vill skilja människor åt bara för att de tillhör olika kulturer och religioner besöka Mostar och snacka med Ronald och hans vänner. 

Gemenskap kan vara farlig när den är villkorad ut efter vilket efternamn du råkar inneha men fantastisk om den bygger på exempelvis ett fritidsintresse som du själv har valt.