Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"När ska vi börja behandla modebranschen som vuxna människor?"

1 av 1

Nyheter | 30/08/2012 16:00

Hanna Fridén berättar om modebranchen och den fantasivärld många tyvärr verkar tro att den är. Men då glömde de bort toaletterna bakom glammiga scenen, som är proppfulla av kräks.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Stockholms modevecka rasar på för fullt ut just nu. Visningar, fester, event som marknadsför butiker och klädmärken har totalt bombarderat min inkorg och brevlåda den senaste tiden, för att inte nämna inboxen på Facebook. Jag förstår överhuvudtaget inte varför jag fortfarande får inbjudningar till de här sakerna. Jag må ha skrivit om mode en gång i tiden, men med tanke på min väldigt tvärta omvändning för många år sedan när jag helt enkelt inte stod ut med modebranschens beteende och ideal längre så gick man från ett brinnande intresse till svidande kritik.

Jag kommer aldrig glömma bort det året på Berns, backstage, när jag bestämde mig för att jag inte kunde motivera mitt samvete att stanna kvar i branschen. Varenda toalett var proppfull av kräks på grund av modellerna som spytt upp sin lunch innan visningen. När kritiken fördes fram ansåg modellagenturerna att de inte kunde rå för eller ansvara för om de hade några modeller som, utan deras vetskap, hade ätstörningar och betedde sig såhär. En vanlig ursäkt och givetvis fullkomligt skitsnack. Jag har så många vänner som arbetar eller har arbetat som modeller. Alla har värvats när de var yngre, de flesta hade tonårsätstörningar vid tillfället, men när de blev lite äldre och saker som höfter började definieras så blev det alltid hårda krav på strikt bantning för annars skulle de inte få några jobb. Det handlar inte ens om att de la på sig lite hull – Varenda en av dem var redan så smala att folk brukade reagera och ställa frågan i huvudet: "Står det verkligen rätt till med maten här?"

Visst finns det modeller som är långa, väldigt smala utan att vara det minsta lilla sjuka. Men av alla dem jag känt under mitt liv, privat och yrkesmässigt, så är det en försvinnande liten andel. Alla har också berättat samma historia om kraven på viktnedgång med tillhörande hot att de inte kommer få fler jobb om de inte bantar ner sina redan väldigt nerbantade kroppar.

Ibland känns den här diskussionen hopplös. Den här kritiken lyfts nämligen hela tiden men trots det så görs det ingenting åt det. Det finns ingen annan bransch där arbetsgivaren får behandla sina anställda på samma vis som modeller behandlas i modebranschen. Det finns ingen bransch där man får tvinga på sina anställda att aktivt skada sin egen kropp med hot om arbetslöshet. Det finns ingen annan bransch där man kan motivera det här beteendet med att de anställda ju bara är en slags klädhängare och därför är det viktigt att inget hull sticker ut eller liknande. Tänk om andra arbetsgivare beskrev sina anställda så? Som objekt? Men det tolereras vad gäller mode.

För att inte nämna den sista ursäkten som den här debatten alltid mynnar ner till: "Men alla andra gör ju så, därför så har inte jag ett ansvar!" Den här ursäkten kommer från samtliga i modebranschen och är ett försök att placera ansvaret någon annanstans. Det är löjligt. När jag arbetar med barn i ungdomsprojekt så är det, mycket riktigt, en del unga som skyller ifrån sig på att "Alla andra ju gör likadant ändå" men det här handlar inte om osäkra ungdomar, det här handlar om riktiga företag som drivs av vuxna individer med anställda, som bortfärdar kritik och avsäger sig ansvar med samma ord jag vanligen finner hos lågstadieelever.

Men det lustiga med det är att den ursäkten har blivit en seriös debatt på viktiga debattsidor. Vems är ansvaret? Lyder frågan och det problematiseras hit och dit om hur svårt det är. I vanliga fall, i andra branscher, skulle folk tappa hakan om alla företag inblandade skyllde på varandra och skulle undra vad sjutton de håller på med.

Men modebranschen klarar sig trots kritik. Trots alla som berättar hur det står till. Trots de konsekvenser det här idealet har på unga tjejer i dagens samhälle. Arbetsmiljöverket går inte in, de klarar sig med att skylla ifrån sig på varandra och allting fortsätter likadant år efter år. Vad ska det krävas för att modebranschen ska bemötas seriöst i det här avseendet i Sverige? Behöver vi dödsfall som utomlands, eller är vi kapabla att lära oss av andra länders misstag och förstå själva att det rör sig om riktiga människor och riktiga problem som företagen måste ta ansvar för? Det må vara glamouröst, det må vara svårt att relatera till, det må vara något som gärna visar upp och skryter med – men det är fortfarande på riktigt. Det är fortfarande riktiga människor. Det är inte den fantasivärld som många tyvärr verkar tro att den är. För det är det enda skälet jag kan se till varför man skulle välja att göra undantag för den här branschen och låta bli att ställa samma krav som man ställer på alla andra seriösa företagsverksamheter.