"Lägg er inte i vad jag gör med mina bröst"

När jag väntade mitt första barn 2005 var det lika tydligt som omöjligt att komma ifrån att amningen var en het potatis bland de havande. På internetforum fanns tre tydliga läger – de som var för amning under i princip vilka omständigheter som helst, de som ansåg att flaskmatning var som en befrielse från fängelset, och det tredje lägret som inte brydde sig om vilket utan hellre diskuterade  sina grymma photoshoppningar.

Sju år har nu gått och fortfarande diskuteras amningen, och vem vet hur länge den avhandlats innan frågan blev aktuell för mig. ”Amning ska vara hela samhällets ansvar, inte bara kvinnans” säger Anette Ekström, barnmorska och biträdande professor i omvårdnad.

I den här typen av diskussioner brukar det ofta landa i att man vill barnets bästa. Huvudargumentet är alltså rädslan för att föräldrar (främst mammor) inte kommer göra vad andra (till exempel någon ”ny forskning”) anser är bäst. Förespråkarna brukar vilja, välmenande förstås,  förhindra att barnet ifråga får ett onödigt helvete att deala med senare i livet på grund av mammans ignorans, då detta elände går att förhindra. Ett elände som dessutom, och kanske mest viktigt av allt, påverkar alla andra i hens närhet negativt. Det går att se som en modell där samhället består av rangliga dominobrickor och råkar några hosta till så drabbas tusen av pest.

Jag skulle säga att dessa argument snarare bygger på något bortom barnets bästa - jag skulle säga att argumenten bygger på idén om den perfekta världen. Himmelriket, om ni så vill. Eller åtminstone det närmsta man kan komma ett himmelrike utan att faktiskt behandla sina medmänniskor med lika delar kärlek och respekt. 

Barnens bästa går hand i hand med samhällets bästa. Det säger jag inte emot. Men ifall det är den perfekta världen som eftersträvar i detta samhälle så tror jag att det kan vara en bra början om det inte lägger sig i vad individer väljer att göra med sina bröstvårtor.