"De flesta går förbi människorna med ett obehag"

Vi soppkökar alltid i egenskap av privatpersoner. Fredag och lördag inför söndagens soppkök är det dags för nattvandring. En viktig kanal för att nå ut och bygga relationer med människor som tystats ned. Hemlösa. Papperslösa. Missbrukare. Behövande. Människor. Egentligen vill jag inte ha dessa negativa beteckningar för människor som i verkligheten har så mycket att ge. Men i grund och botten handlar det om levande människor som glöms bort i vårt egna samhälle, dagligen av oss alla.

Under nattvandringen delar vi upp oss över områden där vi träffar människorna. Allt från Vasastaden, Södermalm, Centralen, förorterna och givetvis i guldgruvan – Stureplan. Där hittar vi de flesta människorna, uppåt 60 varje kväll. Där finns ju cash och berusade människor som är mer villiga att skänka pengar än fullt medvetna, otrevliga, nyktra människor (08 represent).

När jag pratar med människor som frågar efter pengar gör jag det på ett sätt som man borde göra med alla människor. Jag bemöter dem som människor, tittar inte snett eller tycker inte synd om dem. Jag kommunicerar som en god människa till en annan fantastisk människa. Detta är viktigt för mig. Nattvandringen handlar inte bara om att informera om det kommande soppköket med en fet A4-flyeri färg och mäktigt papper. Det handlar även om att bekräfta deras existens som fantastiska människor. Jag vill helt enkelt påverka utifrån min relation som medmänniska. Inte utifrån min position som pengabärare, volontär, myndighetsperson eller något institutionellt. Som många andra gör.

Jag ser hur de flesta går förbi människorna med ett obehag. Att inte titta är en medveten handling för att det känns otäckt att titta. I några fall skänks ett par femkronor. Människorna blir dock oerhört glada när en annan människa sätter sig ned bredvid och bara snackar. Jag brukar skämta med dem om hur Stureplan är en försvarslös lekplats för mig när jag med min oemotståndliga charm skrämmer högklackade blondiner. Den funkar alltid. Till och med EU-migranterna som inte ens kan svenska skrattar. De kan skratta, faktiskt. Jag pratar på samma sätt som jag pratar med vem som helst. Med glädje, alltså. Jag ser att det gör en inverkan. Jag undrar när det var senaste gången de pratade med en så kallad ”vanlig” människa. Eller hade ett vanligt samtal överhuvudtaget. Innan jag går tar jag fram pappret för att informera om söndagen. Pappret är bara en avslutning och något att lämna kvar.

Ofta får vi positiva ord från dessa människor för att vi har detta förhållningssätt. Soppkök Stockholm har därför blivit en mötesplats där man umgås i en familjär atmosfär. Bara softa. De som hjälper till? Unga och gamla med olika åsikter, kompetens och bakgrund – till och med flitiga Twitter-legender och Facebook-krigare som gömmer sig bakom tangentbordet tar sig dit. En mötesplats av stor mångfald. Fördomar krossas. Medvetenheten ökar. Relationer och en bättre människosyn byggs. Kanske det viktigaste. Jämte driva frågan politiskt.

Frågan är vad som är viktigast för våra gäster. Att det är gratis mat, kläder, hygienartiklar och sådant? Eller att det är en neutral mötesplats där människor kan umgås med människor, som människor?