Filmen som gjorde mig till Marie Serneholt

Les Intouchables är en fransk film som kostade ungefär 60 miljoner kronor att göra och som sedan premiären den 23 september 2011 setts av 40 miljoner biobesökare och spelat in över två miljarder kronor.

För ungefär ett halvår sedan såg jag Les Intouchables för första gången. Då visste jag ingenting om biosuccén, nomineringarna till olika priser världen över eller att den kallats "en av världens bästa komedier".

Det enda jag visste var att det var en dramakomedi från Frankrike – och det kan ju, som många vet, ibland vara illa nog.
När eftertexterna började rulla hade jag förvandlats till en genomlycklig människa.
Utan cynism, utan ångest, utan ironi.
Jag var en sådan där typ som hånglar offentligt.
Jag var Marie Serneholt.

Därför blev jag så otroligt glad när jag kom in till redaktionen häromveckan och fann en inbjudan som sade att Les Intouchables (En Oväntad Vänskap) kommer till Sverige den 21 september. Därför blev jag så förvånad när jag såg hur tidningarna, en efter en, kom med dåliga recensioner.

"Bortsett från klichébilderna i denna franska publicksuccé, tillika Oscarsbidrag, är filmen förvånasvärt spretig och dåligt klippt", skrev Metro.
"Besvärande klichéaktigt", skrev Expressen och gav de strålande, flerfaldigt prisbelönta, skådespelarna två(!) och tre(!) i betyg.
"Filmen stryker medhårs och är rätt förutsägbar", skrev Aftonbladet.

Kritikerna har rätt i att filmen innehåller en bunt klichéer.
Men kritikerna har fel när de kallar filmen för fulkultur.

Om du inte stålsätter dig känslomässigt och försöker hitta sprickor kommer En Oväntad Vänskap att göra dig till en lyckligare människa.

Så gå nu till närmaste biograf och bli lyckliga för en kväll.
Så kan ni sätta på Bob Dylans Standing In The Doorway och tycka synd om er själva en annan kväll.