"Jag har gått i världens bästa skola"

När jag gick i sjuan kom min SO-lärare Olof till klassen med en tidning. ”Det här är en ny tidning. Den granskar rasistiska och nazistiska organisationer”, sa han. Och så fick vi bläddra genom tidningen. Det var första gången jag kom i kontakt med Expo. När jag sedan började skriva skolarbete efter skolarbete med titlar som ”Nazistiska partier i Sverige under andra världskriget” och ”Vad hände med Ny Demokrati efter riksdagsutträdet 1994?” blev Expo genast en självklar källa.

Expomedarbetare som senare har blivit både vänner och kollegor och har berättat om hur de små skrattade när en tonåring från Frillesås hörde av sig med frågor som berörde mikropartier i stil med Europeiska Arbetarpartiet och Centrumdemokraterna.

Att jag efter min skolgång skulle börja jobba på Expo blev snarare en självklarhet än en dröm. Men allt började i ett klassrum 1997 på Frillesåsskolan. När jag 15 år senare står i skolans bamba (det västsvenska ordet för skolmatsal) är jag därför både nervös och tacksam. Det var ju här allt började, tänker jag för mig själv, närrektor Anders Jägerbrink hälsar mig välkommen.

Det visar sig att en föreläsning på en skola där man själv har gått är något annorlunda än att besöka andra skolor. Framförallt är en del av frågorna annorlunda. ”Är det din mamma som jobbar i godisaffären?”, ”Vilken lärare var sämst av dem du hade?” och ”Vilket skolämne tyckte du var roligast?” är frågor som jag aldrig tidigare har fått vid föreläsningar. Men i övrigt är det sig likt. Vi diskuterar vad rasism är och tillsammans med eleverna granskar jag och ifrågasätter några av den organiserade intoleransens allra vanligaste argument.

När jag lämnar skolan för ett kort besök på fiket nere på torget tänker jag på ett möte som jag for på för ett par år sedan. På mötet fanns en rad organisationer som på olika sätt jobbar med tolerans och mänskliga rättigheter. Innan mötet drog igång småpratades det så där som när olika organisationer möts. En kvinna bredvid mig frågade mig vad jag hade för utbildning för att kunna jobba mot rasism och för tolerans?

Jag svarade att mina viktigaste erfarenheter kom ifrån skolarbeten och att ha jobbat inom den antirasistiska rörelsen. ”Räcker det?”, frågadekvinnan. ”Jag är yrkesfiskare också”, svarade jag mest för att jävlas. När mötet sedan startades och folk skulle presentera sig visade det sig att kvinnan bredvid mig gjorde sin första dag på jobbet och att hon inte kunde svara på en enda fråga om det projekt som hon jobbade med.

Kanske hade hon ingen lärare på högstadiet som tog spännande tidningar till klassrummet. Kanske hade hon aldrig besökt ett möte med någon av alla de antirasistiska föreningar som arbetar ideellt för ett bättre samhälle. Kanske hade hon inte tagit plats i den antirasistiska miljön om det inte var för att hon anställts med statliga medel.
När jag vandrar tillbaka till Frillesåsskolan för att hålla föreläsning för mina gamla lärare så slår det mig att jag gått i världens bästa skola. Frillesåsskolan och i den antirasistiskarörelsen.