"Nu slutar jag ta ansvar för manliga kollegor"
Att ojämställdhet finns och beror på strukturer i samhället är inget nytt, men nu är det dags att jag gör en insats för mig själv och struntar i min slarviga kollegas oredovisade kvitton.
Seher tar nu steget över från att blogga på Nyheter24 till att skriva krönikor. Hon har bland annat varit arbetande ordförande för Sveriges elevråds centralorganisation - SECO och förbundsstyrelseledamot i Grön Ungdom.
Från januari 2010 till slutet av 2011 var Seher ordförande för LSU - Sveriges ungdomsorganisationer, samarbetsorganisationen för ett 80-tal nationella ungdomsorganisationer i Sverige. I dag är hon är ansvarig för Public Affairs på fackförbundet Unionen.
Nästan varje dag får jag ojämställdheten kastad i mitt ansikte. Kvinnor utför 28 timmars obetalt arbete i veckan, för männen ligger siffran på 20 timmar. Efter klockan 15.51 arbetar kvinnor gratis, för vi tjänar ungefär 85 procent av det män tjänar. Män väljer andra män till börsbolagens styrelser och sex av tio börsbolag saknar helt kvinnor i valberedningarna. Och nu den senaste veckans siffra, endast var sjätte med miljoninkomst är kvinna.
Inget av ovanstående är egentligen förvånande, jag känner ju själv att jag lätt hamnar i ojämställdhetens fälla. Ändå blir jag trött av att få det bekräftat varje dag. Att bryta sig loss från samhällets strukturer och normer som enskild individ är svårt. För att förändring ska ske måste politiken hjälpa till, men det finns ändå saker jag kan försöka ändra i min egen vardag. Från och med nu ska jag (utan att peka ut någon särskild person eller arbetsplats) sluta ta ansvar för oansvariga kollegor.
Jag är så van vid att hålla koll på de kollegor som inte är starka på ordning och reda. Jag ser till att taxi bokas innan möten, dubbelkollar att de har med sig rätt papper och vet var de ska. Detta trots att jag i grunden är ganska dålig på ordning och reda. Jag tvingar mig ändå att bli bra på det, så slipper mina (som det oftast är) manliga kollegor. Det är smart av dem, de har ju insett att en person som jag alltid finns där och täcker upp för dem. Om den personen mot all förmodan skulle saknas, finns alltid risken att en chef ber en bli den som stöttar den manliga kollegan med administrationen och underlagsskrivandet.
Att inte underlätta för någon annan att slippa ta ansvar blir mitt bidrag till mig själv. För det är ju faktiskt inte mitt problem om en manlig kollega inte kommer ihåg att redovisa sina kvitton eller kommer för sent till sitt möte för att han inte vet var han ska.
