I Peter Wolodarskis söndagskrönika i Dagens Nyheter, lyftes en studie gjord bland gymnasieelever där 47 procent angav attdet var ganska viktigt att det inte syns att man har rötter i ettannat land för att anses vara svensk. Det förvånar mig inte.
Jag är född i Sverige, är svenskmedborgare och pratar felfri svenska. Ändå får jag alltid fråganom var jag kommer ifrån när jag träffar nya människor. Fråganställs av nyfikenhet. Ändå känner jag mig utpekad. För detbetyder att jag inte är som alla andra.
Ibland drar jag ut på svaret och sägeratt jag kommer från Lund. Om svaret inte är tillfredsställandeberättar jag om Kristianstad där jag föddes. Räcker inte detheller säger jag tillslut att mina föräldrar är från Turkiet.Andra gånger svarar jag direkt att mina föräldrar är kurder frånTurkiet men att jag är född i Sverige. Det senare brukar vara mertillfredsställande och gör det enklare att placera mig i ett fack.
Dessutom får jag alltid följdfrågorom mina föräldrars hemland, trots att jag påpekar att jag inte kannågot. Det brukar ge en av två reaktioner. Antingen anser man attjag undanhåller något och fortsätter ställa djupare frågor.Eller tycker man synd om mig för att jag inte kan något om mittursprung. Båda utfall är märkliga, för jag lider inte av minokunskap och har ingen allmän informationsplikt.
Och om det ändå slutade där. Engammal lärare brukade säga: "Vi blågula uppskattar intedemokrati som du som inte är härifrån gör", trots att jagberättat att jag föddes i Sverige. Som om demokrati inte var detrådande statsskicket i Kristianstad.
Ett tips inför nästa möte med mig äratt åtminstone försöka prata om något annat än mitt utseende ochursprung till en början. För i längden är det uttröttande attutpekas som avvikande och göras till den invandrare jag aldrig käntmig som.