Förra veckans avslöjanden omSverigedemokraterna, avhoppen som de ledde till och artikeln på DNDebatt om att de är ett fascistiskt parti gjorde mig glad. Jag villvarken att rasism eller rasistiska partier ska finnas. För varjegång som integration i Sverige diskuteras som ett problem ochsamtalet utgår från frågor om hur mycket invandring Sverige tål,blir jag både rädd och ledsen. Därför gav förra veckanshändelseutveckling mig hopp om framtiden. Och jag var inte ensam omdet.
Mina flöden i sociala medierdominerades av hurrarop, inlägg som frågade om någon egentligenvar förvånad över Sverigedemokratiska politikers rasistiskauttalanden och önskningar om en sämre framtid för SD. Jag gilladeallt. Stundtals fick jag det till och med svårt att koncentrera migpå jobbet. Jag ville ju läsa allt spännande som mina vännerspred. Det gav mig en trygg känsla av vart Sverige är på väg.
Så slog det mig plötsligt hur litenmin värld egentligen är. Mina vänner på Facebook och de jagföljer på twitter delar ju mina åsikter om människors lika värdeoch rätt. Mina flöden är ju inte alls är representativa förSverige. Jag läser endast sådant som delas av de jag framför allthåller med. Det jag tycker är bra delar jag vidare till människorsom i sin tur redan håller med mig och som själva inte röstar påSD.
Händelserna kring SD fick mig att seen ljusning för Sverige, men de fick mig också att inse att jagendast opinionsbildar bland de redan frälsta. Det skrämmer mig. Förhur ska jag veta vad Sverige utanför min slutna krets tycker och tadebatten med dem, när jag både i sociala medier och verkliga livetendast pratar med de jag redan känner och håller med?