Hur jag lärde mig förstå uttrycket "så nära men ändå inte"

En kväll för kanske tio år sedan såg jag den första gången.Jag tvingades låta modemet jobba i några minuter för att den skulle laddas, enväntetid som konstigt nog inte verkade påverkas av mitt dåvarande slugaspecialtrick (att hojta ”du får ta hur lång tid du vill på dig, jag bryr miginte” till datorn). När väl 99% gick över i 100, och jag tilläts klicka ”play”,förändrades mitt liv. Jag fick se All your base are belong to us.

Ja, det är en märklig film. Dess historia är dock om möjligtän märkligare. Den börjar då det japanska datorspelet Zero Wing släpps 1989. Ihemlandet sålde spelet tillfredsställande, varför man 1991 översatte det tillengelska så det skulle funka för andra marknader.

Enligt ryktet hade man dock inte råd med någon vidarekompetent översättare, utan resultatet blev en knappt sammanhängande dialog medmånga retoriska underligheter. Väl i USA fick spelet, frånsett någraförnedrande platser på olika sämstalistor, inte så mycket uppmärksamhet ochföll i glömska.

Det förändrades när det tidiga 2000-talets nyvakna nätpublikåterupptäckte dess genomusla och därmed underbara engelska dialog. Särskiltfrasen ”All your base are belong to us” – som egentligen skulle låtit betydligthotfullare – omnfamnades.

Den klistrades in i alla möjliga sammanhang, remixades ioändlighet och blev en technolåt. Slutligen kombinerades alla ingredienser i enflash-film – den som finns att beskåda ovan – som blev processens klimax. Detär i dag den främsta manifestationen av ett av världens första stora memer.

Den är dessutom den viktigaste symbolen för nätkultur jagvet. När jag för första gången slukades av den, den där sommarkvällen för halvamitt liv sedan, formades omedvetet en insikt i mitt bakhuvud. Filmen var intebara en persons arbete. På något oförståeligt sätt hade tusentals, kanske fler,okända människor tillsammans skapat detta. På var sitt håll hade de åstadkommitsina egna pusselbitar och till slut visade det sig att de passade perfekt ihop.Ur ett kreativt kaos, vars enda gemensamma nämnare var ett par ord, hade en nyhelhet fötts. Jag var förbluffad.

Än i dag glider mina tankar ofta tillbaks till All yourbase. Oftare än vanligt på sistone. I en tröstlös jakt bland avsomnade användarnamnoch cache-sparade 90-talshemsidor har jag försökt leta upp filmens upphovsman(eller det närmsta man kan komma en sådan). Den har gått från forum tillbloggar, via en viltlivsaffär i Minnesota och ett Youtube-konto om kanoter, ochmött sin slutstation i ett kort mejl. 

”Jag tror inte jag har någon info om det klippet som skullevara användbar till din story. Ha en bra vecka!”. Jag tror dig inte, antyddejag i mitt svar. Men vad har jag för det, så länge han inte återkommer? Dentomma mejlinkorgen talar sitt tydliga språk. Jag hade aldrig till fulloförstått uttrycket ”så nära, men ändå inte” förrän jag börjat med nätkulturelljournalistik. Hur mycket en mejladress kan kännas som en gläntande men ändålåst dörr.

Varför är då just All your base så viktig för mig? Tja, jag trorgenom den har försökt hitta tillbaks, så nära min ursprungliga insikt, jag kan.Genom att med ljus och lykta söka filmens tillblivelse har jag velat förstå historienom det nät av kulturella referenspunkter som jag tror föddes någonstans mitt idess hårda basgångar och regn av bilder. Nätet har funnits brett i Sverige ikanske femton år, en tid som är lång nog för att prata i termer av historia.

Och All your base är näthistoria. En dag hoppas jag kunnanysta upp den. Inte så mycket för att kunna skriva den, som för att själv fåläsa den.