- Foto: Nyheter24

Sprickan i fasaden

En groda på Laila Bagges blogg har dominerat samtalet på sociala medier på sistone. Jack Werner ser en spricka i fasaden - och en likhet med ismannen Ötzi.


Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Jack Werner...
...är frilansande internetskribent med ena foten i Reddit, andra i Flashback och, inte sällan, tredje i klaveret. Föddes in i branschen som redaktör för hemsidan Lista.se, har jobbat på Sveriges Radio och var med och startade upp Ajour. Följ honom på Twitter.

Den här jämförelsen fungerade i mitt huvud. Återstår att se hur den tar sig på pappret. Ett djupt andetag, och...

Ismannen Ötzi är känd eftersom han en kall natt för 5 300 årsedan mötte ”den personliga katastrofen”. Så uttryckte sig författarna i enfackbok jag läste för många år sedan, om den sannolikt österrikiske vandrarensom 3 300 år f.Kr dog i en glaciär mellan Italien och Österrike och därmed varen av världens äldsta bevarade kroppar när han hittades 1991. Efter att jagläste den boken har jag alltid attraherats av formuleringen ”den personligakatastrofen”. Döden är ju, när allt kommer omkring, ingen annans katastrof. Denstoppar alla processer i din kropp, men gör ingen som helst fysisk skillnad pådin omgivning. Tusen, eller kanske till och med bara hundra, år senare är detingen som påverkas. Ditt slut är ditt eget.

I anslutning till artisten och bloggaren Laila Bagges groda i veckan kunde ovan nämnda författares inställning till omvärlden provas av densom ville. Visst, det hon genomgått kan inte på något sätt jämföras med Ötzispersonliga katastrof, men 1 200 arga kommentarer på ett ogenomtänkt blogginläggom en i hennes ögon tveksam tiggare är åtminstone på ”personligtklavertramp”-nivån. Efter mycket skriverier fick hennes groda sällskap av en pudel och hela menageriet kommer sannolikt kommas ihåg som en av 2013 årsförsta bloggkontroverser.

Så, hur låter Bagge sig jämföras med Ötzi? Jo, bådaförekommer i denna text som exempel på människor som utgått från sig själva. Ötzivisste troligen väldigt lite om att han under ett fingerat namn skulle skrivasin i historieböckerna när han kämpade mot snöstormen, plågad av pilskador irygg och skuldra. Han kämpade tvärtom bara för sig själv, ända tills hans ögonsvartnade. Laila Bagge å sin sida utgick från en känsla, vrede, när hon beskrevmötet med en tiggare som plötsligt tog upp en mobiltelefon. ”Jag spände ögoneni mannen som var ’hemlös’ och när hans blick mötte min så gömde han telefonenpå en sekund”, skriver Bagge och konstaterar att han med sina lögner förstördeför andra, riktiga hemlösa.

När blogginlägget nådde Twitter väckte det heta känslor, ochman frågade sig vilka sorts bevis en uteliggare hade behövt visa upp för LailaBagge för att nådigt få motta någon promille av hennes rikedom. Samma reaktionungefär mötte texten i dess kommentarsfält, och Bagge insåg att det var dagsatt backa. ”Jag är den första att säga om jag har fel” skrev hon dagen därpå,och förklarade att det verkliga skälet till hennes ilska inte hade varit självatelefonen utan snarare att han verkade spela teater när han gömde telefonen förhennes kritiska ögon. En charad som kanske blir förståelig om man funderar påBagges egen reaktion på en fattig som inte beter sig enligt hennesföreställningar.

Här, hur som helst, kan man säga att Bagges och Ötzis ödenmöter varandra. Båda tvingades de ner av miljöns mottagande, och diskuteras somandra än de i själva verket är. För jag tror faktiskt att den goda Bagge är enhygglig person. Hon bjuder nog på kaffe lika gärna som alla andra, lyssnarintresserat på ditt prat om vad du jobbar med och frågar hur du mår. Hon ärsnäll. Men hon, likt alla andra, uttrycker sig ibland i emfas och blir därmeden illustration av några samhälles alla brister. Svårigheten att omfatta enannan värld än den egna, blindheten för livsvillkor hon inte känner till. Idénatt lidande har ett ansikte, och att hon skulle känna igen det om hon såg det.Hon representerar inte sina egna tillkortakommanden utan snarare de som helaSverige, ja världen, lider av. Fattigdomen och de som vägrar se den.

Kända personer har alltid varit tredimensionella. De haralltid haft dåliga sidor, men alla har alltid inte fått chansen att se dem.Nätrevolutionen har de senaste decennierna ändrat på det. Nu är det lättare ännågonsin att få syn på sprickor i fasanden, en oregisserad snubbling. Ochplötsligt är kändisen inte längre en ouppnåelig gudafigur utan bara vilkenidiot som helst – ”de är precis som oss”, som skvallerpressen skulle formuleratdet. En idiot precis som oss, utskälld precis som vi skulle bli. Det är inte enpersonlig katastrof måhända, men väl ett personligt klavertramp. Och sådana harman inte råd med om man har 1 200 personer redo att kommentera ens blogginlägg. 

...hm. Nå, jag försökte i alla fall.

De senaste nyheterna direkt i din inkorg!