Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mina kvinnliga kollegor ger näthatarna uppmärksamhet

- 07/02/2013, 09:10 -

Hanna Fridén ställer frågan om medial uppmärksamhet matar näthatare till att fortsätta med sina kränkningar? "Ni ger dem uppmärksamhet, självförtroende, och alla skäl i världen att fortsätta med samma taktik", skriver hon i dagens krönika.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Finns det ett specifikt näthat mot kvinnor? Det är möjligt att det gör, förutsatt att hon uttalar sig i de frågor som dessa grupper har som sitt främsta hatobjekt. Men framförallt skulle jag vilja påstå att de arga och hotulla breven framförallt har den ton de har för att just våldtäkt och andra sexuella förolämpningar fortfarande ses och används som ett maktmedel när man vill sätta en kvinna på plats, och att detta antas är vad som kommer att skrämma och kränka henne mest.

Men hoten om våld, önskan att folk ska gå och dö – det förekommer mot båda kön. En musikrecensent som skriver en negativ krönika om någons största idol, en skribent som skrivit något okunnigt om ett väldigt populärt spel eller för all del så tillsynes banala saker som huruvida Slussen ska byggas om eller ej.

Det handlar inte om människor som har för önskan att varken mörda eller våldta. Det handlar om folk som är sura, och istället för att sitta och klaga runt en fika om vilken hjärndöd idiot den här personen är och hur det skulle göra samhället gott om de flög upp i rök, så skickas ett surt mail eller en kommentar rakt till irritationsobjektet, kombinerat med en dänga förolämpningar anpassade efter vad en upprörda individen själv finner ger dem mest makt över mottagaren. 

I mäns fall rör det ofta ett kok stryk, att deras arvslag är så illa att de aldrig kommer få föröka sig eller utlägg om deras påstått pyttelilla penis. Vad gäller kvinnor rör det hur ful hon är, eller hur hon minsann ska knullas rejält. Ibland ofrivilligt från hennes sida, ibland med ord som förklarar vilken slampa hon är.

Vad jag däremot finner, som besvärar mig varenda gång denna fråga tas upp, är hur man hanterar dessa mail just när det rör kvinnliga journalister. Högvis av krönikor och uttalanden dyker upp där kvinnliga journalister berättar hur de lärt sig att stå ut, samtidigt som de inte sällan citerar brev efter brev eller nämner Flashbacktrådar där de kallas det ena och det andra. 

Det här besvärar mig av det skäl att man ger de här sura breven, det här fikagnället, en så mycket större relevans än vad det faktiskt har. Istället för att samma individer skulle kännas sig bedrövligt ignorerade när de överhuvudtaget inte får ett svar, så lyfts de istället upp i både tidning och teve, och på så vis bekräftar man att de faktiskt har en tyngd. Att deras mail spelar roll. Att det fungerar. Att det kanske är något värt fortsätta med.

Jag säger inte att man ska ignorera eller gilla ett otrevligt och hotfullt brev, det är upp till var och en. Vi alla fungerar olika. Men det finns en viss vits med att fundera på varför det i såna här lägen nästan uteslutande är kvinnliga journalister som ställer upp och berättar om vilka hotbrev de får, och varför vi aldrig ser de manliga journalisterna göra detsamma. Det är alltid samma sak, privatpersoner som blivit utsatta och kvinnliga journalister, väldigt ofta mäktiga sådana – men ingen manlig journalist med samma sorts makt, någonsin.

Jag har tackat nej till samliga sammanhang under mitt liv där jag blivit tillfrågad att läsa upp eller tala om hotbrev jag fått under mitt liv. I min mening skulle det vara att ge intrycket att deras hotbrev och deras makt är mångt mycket större än vad den är. Jag har stundvis skrivit om det i ett dokumenterande syfte, för att visa vilka grupper jag finner för sig med det här beteendet mest, och varför de gör det, men aldrig i ett syfte som skulle röra vad jag lärt mig leva med, vilken stålhud jag skaffat mig eller hur illa jag skulle sova om nätterna över det.

Det skulle inte ens vara sant. Jag har ingen stålhud. Jag är en individ som, i ärlighetens namn, kan vara rätt känslig, lättuppretad och till och med har lätt till gråt. Men inte av blandat surt trams på någon som sitter och avreagerar sig. Det handlar inte om att vara stark, stå på sig eller lära sig att låta det rinna av. 

Det handlar om att förstå och att se det för vad det är - inse hur obefintlig hatarens makt faktiskt är och att de enbart säger det av frustration för att de är så ohyggligt medvetna om att den kvinnliga journalisten faktiskt har ett inflytande, till skillnad från dem.

Det här är inte en krönika som uppmuntrar till att ignorera troll eller ens att man ska sluta slösa energi på hatare. Den handlar snarare om att jag önskar att kvinnliga kollegor inom media ska inse vilket inflytande och makt de har, vårda sitt inflytande, känna sig trygga i vetskapen om sin position. Att förstå vilken tjänst man gör hatarna när man får såna brev till en fråga om näthat mot kvinnor. Ni ger dem uppmärksamhet, självförtroende, och alla skäl i världen att fortsätta med samma taktik.

Varenda kvinna som skrivit krönikor av det här slaget de senaste dagarna är smarta, proffsiga kvinnor med en lyckad och imponerande karriär. Varenda en har ett forum att uttrycka sig i och människor som lyssnar på dem. Det har inte de här hatarna, de har din mejladress och en desperat önskan att du ska bry dig om vad de skriver till dig. Glöm inte bort det.