Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Då man ger upp

1 av 1

Nyheter24

Krönika. Jack Werner | 13/02/2013 11:52

Jack Werner når botten.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När man är på debatt mellan journalister.

Avpixlat-företrädaren säger att de enda som hotade ochförtalade 21-åriga Julia, fokus för det uppmärksammade Uppdraggranskning-programmet om näthat, var ”invandrare och Tupac-älskare”. Man drarsig kort till minnes alla Jocke, Niklas och Rickard man såg i exakt sammakommentarsfält, med exakt samma slentrianvidriga språkbruk i fullt frontangreppmot Julia, men tas ur funderingarna av insikten att ingen i lokalenifrågasätter påståendet om att invandrare och Tupac-älskare är samma personer.Ingen förstår hur stor del av det kritvita svenska folket som har ”Changes”eller ”Me and my girlfriend” stjärnmarkerade i Spotify. Till och med där brister det.

När man ”diskuterar på Twitter”.

Motdebattören verkar ha hört en annan fråga än den manställt, och svarar med ytterligare en fråga som inte är relevant. Man förståratt den kommer från en annan tid, en annan plats, ett annat liv och en annanhjärna. Den bottnar i en kamp mot en väderkvarn så stor och hotfull att alltannat bleknar. Där ens barn är utsatt för en rent dödlig fara, en kamp somhandlar om det egna släktets seger över en invaderande mörk kraft. Man inseratt på detta biter inte fakta, inte siffror, inte logik. På detta biteringenting. Men ger du upp så kommer deras spegelbilder säga dem att de vann.

När man ser en maktman beklaga sig över näthatet.

”Det var så sjukt”, berättade ens väninna på en fest någraveckor tidigare. ”Han tyckte illa om en text jag hade skrivit, och hängdedärför ut mig på hans blogg”. Man kollar upp det hon berättar, och inser attdenna respekterade yrkesperson som man haft en ömsesidig och god om än ytligrelation med i flera år kallar ens vän för slyna. Att han nedsättande beskriverhenne som blond. Det ligger fortfarande kvar. Och man återvänder till fliken iwebbläsaren där Twitter ligger, där han alltjämt beklagar sig över hatet motkvinnor som nätet verkar så fullt av. ”Hur tänker de?”, skriver han införtusentals följare.

När man inser att förebildens goda vilja inte räcker till.

Med stora och många bokstäver försvarar sig den djärve ochhögröstade medborgarrättskämpen man tycker så mycket om. Kritik har kommit frånoväntat håll, och nu gäller det att visa handen ens pokerface skvallrat om. Menistället för försvar kommer attack, en rykande radda förolämpningar osande avaversion. Jag tänker inte skriva hat, för vad är det dessa dagar, men aversion.Och mitt framför en falnar glöden i hans ögon, och man inser att den i självaverket var min. När den är borta kvarstår bara människan. En fäktande, arg ochi botten väldigt ensam människa. Precis som alla andra.

Det är då man ger upp.

För om världen är idioter, om kampen är hopplös och utopinnågon annans helvete. Om politiken är en lögn, i värsta fall livsfarlig, ochdess förkämpar dogmatiska blindhundar. Om fältet är minerat och ens misstaginte konstruktiva utan slutliga. Vad kvarstår att enas om? Och varför skulleman ens lägga ner energin som krävs, när man vet att morgondagen innebär attallt börjar om? Nä, det är då man ger upp. Och man ångrar sig inte ens.