Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Våga tystna mitt i debatten

- 06/03/2013, 13:57

Nyheter24

Venezuelas president Hugo Chávez har dött. Jack Werner manar till lugn och ro i den oinsatta debatten om hans gärning.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

I går dog slutligen Hugo Chávez. Hans hälsa har sviktat påsistone. Det var ett besked många inväntat. Avskedsord formulerades. Men minförsta tanke var cynisk, egocentrisk, och hade nästan ingenting med honom somperson att göra. Den var ”åh nej”, för nu var jag antagligen tvungen bilda migen åsikt om honom.

Den liberala ledarsida som inleder Dagens Nyheter sammanfattade i dag Venezuelas presidents gärning som ett ”ekonomiskt fiasko (och) enmänniskorättslig madröm”. På Aftonbladets kultursidor, som på många sätt ärDagens Nyheters motsats, sades det i stället att Chávez ”kommer gå till historien som en avde verkligt stora latinamerikanska frihetshjältarna”. Se där, en vattendelare.Som oinsatt men sanningssökande behöver man emellertid inte gå till de storadrakarnas opinionssidor för att bli förvirrad – det räcker med en helt vanligdag på Twitter. Ledsna smileys och R.I.P-utrop blandades med muttranden om att ”detaset äntligen dött”. Det sägs ofta att svensk politik är för likriktad, tråkigtdå att en av de gånger verkliga ideologiska skillnader sprakar till rör enpolitik långt borta från vårt lands gränser.

Så vad ska man tycka? I vilken riktning ska dina nästagiftpilar på Twitter falla? Vilken åsikt ska man anamma, omfamna, inkorporera,uttrycka och utveckla? Tja, vad sägs om det här svaret: ingen-jävla-ting.

Det är ett åldrat och stagnerande påpekande att dagenssnabba nyhetstempo och breda möjligheter att engagera sig försätter debatten iultrarapid. Men det aktualiseras vid varje större nyhetshändelse, varje gång duförutsätts tycka något för att få vara med och leka. Då vrider och vänder mansig för att hitta något att hålla fast vid, något att ta avstamp ifrån, ochmisstag och felaktigheter blir ofta legio. ”Det övergripande problemet med bådetwitter, facebook och whatever är just detta slavande under samtiden, där ensuppmärksamhet ständigts slits med hjordens rusningar”, beskriver författarenoch serietecknaren Johannes Nilsson sitt förhållande till snackishetsen ochvädjar till rätten att avstå åsikt.

Chávez frånfälle påminner mig om Margaret Thatcher. Denbrittiska järnladyn är visserligen ungefär så långt från Chávez man kan komma,ideologiskt betraktat, men i uppslutningen kring bådas sista stund på jordenfinns beröringspunkter. Den högst levande, om än något dementa, Thatcher harnämligen fått se sig dödförklarad på nätet många gånger om. Minst två gånger omåret dyker nyheten om att hon gått bort upp, och den väcker alltid en märkligreaktion. Med hurrarop och hårt hållna tummar räknar vissa då ner till att enpålitlig bekräftelse av dödsbudet ska komma. Hittills har det alltid slutat meden besvikelse.

Jag vet inte hur många av svenska twittrare som upplevtThatchers arv, och baserar sitt intensiva hat mot henne som person på det. Mingissning är att de flesta baserar sina åsikter på andrahandskällor ellerpolitisk kunskap (eller dogmatism, välj ord själv). Jag utgår också från attflera av de som följer eller beundrar desa debattörer går i deras fotspår ochformulerar lustigheter om att hennes död minsann inte vore för tidig.Resultatet blir ett rätt stort gäng som hoppfullt inväntar en sedan längeinaktiv och tillbakadragen politikers dödsbud. Och det, om jag får vara heltärlig, äcklar mig. Hennes karriär är död, och det får man gärna hurra över omman vill. Men att inte lämna hennes lekamen i fred är billigt och småaktigt.

Därför sätter jag mig på tvären i den flod av åsikter somChávez dödsbud öppnade. Jag är inte redo, jag har inte tid, jag orkar inte läramig den mängd av fakta om hans politiska gärning som skulle krävas för envälavvägd åsikt. Jag vägrar falla till föga och yttra mig ändå, hjälpa till atthöja ett redan hysteriskt tonläge med mina tomma tunnor till ord. En vacker dag kanske jag vet nog för att yttra mig, prata och debattera. Det viktiga är att inte se den dagen som för sen bara för att den inte är samtidigt med dödsbudet. En viktig diskussion är aldrig för sen.

Men detminsta en diskussion där politiska dödsbud leder till öppnade champagneflaskorbehöver är helt uppenbart mer profilering.