"Chavéz död förvirrar mig mer än vad något gjort på länge"
Lyftas upp till skyarna eller sågas vid fotknälarna? De senaste dagarna har debattsidorna fyllts med texter som känns som en ren kopia av Bamses hyllningsserier till ett tidigare Kina.
Hanna Fridén är föreläsare och frilansskribent.
Följ henne på Twitter.
Dagarna efter Chavéz död harförvirrat mig mer än vad något gjort på länge. Inte hans död,inte människors kommentarer, utan snarare hur otroligt splittratmedia varit kring hans person, och hur olika folk dömt hans liv ochaktioner under hans tid av makt. Ena stunden ser man rena skärahyllningskrönikor, av det slag man skulle förvänta sig av entonåring som skrev en blogg om sin största idol där allt ontChavéz gjorde i stort beskrivs som en stor lögn och konspirationfrån USA, andra stunden läser man en krönika som beskriver honomsom en av de mest ondsinta, själlösa diktatorer som någonsin sattfoten på denna planet.
Givetvis är åsikterna om olikapolitiska representanter vida skilda beroende på vilken politiskttillhörighet skribeten har. Givetvis råder det delade meningar omsanningshalting i viss information. Det hör till vardagen, och ärett nyttigt tillskott i en levande debatt.
Men när det känns som att man enastunden sitter och läser Bamse och de gamla hyllningsserierna tilldet kommunistiska lyckliga Kina där alla har det fantastiskt och detinte händer ett dyft ont, och andra stunden läser en text somnästan likväl skulle kunna handla om Josef Stalin, då kan jag intelåta bli att undra vad det är som egentligen gick fel. Det handlarinte längre om två sidor som käbblar om faktafel eller statistikhit och dit, eller om vilken ideologi man tror sig vara bäst lämpadatt lösa problem.
Det handlar om en helt olika bild avverkligheten, av Sydamerikas förflutna och även dess nutid. Såskeva och splittrade perspektiv att jag inte för mitt liv kan förstådet. Jag hade kunnat förstå det mer om man var på plats, i Venezuela, och tillhörde en av hans anhängare eller motståndare,då passionen för vardera sida givetvis växer sig starkare – Menjag förstår inte det okritiska ögat hos oss, och hur extremt storsplittringen i våra svenska medier är.
Idoldyrkan inom politik är något somjag alltid ansett är en extrem problematik, det likväl som blinthat. Personligen, vad gäller Chavéz, hör jag garanterat till en avde kritiska. Jag kan knappast se honom som en ängel vars endaosympatiska handling som dokumenterats egentligen har sin grund i enondskeful konspiration från USA, samtidigt som jag också ser mycketkritiskt på det mesta av USA:s bemötande och hantering avVenezuela, och andra Sydamerikanska länder med ett vänsterstyre.
Idoldyrkan inom politik är farligt,oavsett vilken ideologi man tillhör. Idoldyrkan gör människorblinda, och jag finner det nog illa när folk försvarar sinamusikartister oavsett vilken skit de begått mot människor, men närsamma blinda idoldyrkan riktas mot människor med så stor makt överså många individer så vet jag inte riktigt vart jag befinner miglängre. På något vis känns det något overkligt, vilket möjligenär ett tecken på att jag kanske är extremt naiv. Framförallt,dock, så finner jag det läskigt och oroväckande när debattsidorfylls av texter som nästan känns som en ren kopia av Bamseshyllningsserier till ett tidigare Kina.
