"Framtiden ser mörk ut för oss med Aspergers"

I maj i år kommer nya DSM5, DSM ges ut av AmerikanskaPsykiatriförbundet och ärmanual som används världen över för att definiera psykiskasjukdomar samt utvecklingsrelaterade störningar. Det är bland annatfrån DSM som vi får defintioner av vad diagnoser som Aspergerseller ADHD är. DSM 5 har en väldigt stor förändring fråntidigare manualer, en förändring som jag personligen blir extremtnedslagen av.

Det som framförallt berörmig vad gäller DSM 5 är hur Aspergers syndrom omdefinieras, ellersnarare, helt enkelt tas bort som egen definition och i stället mertydligt bakas in som en underdiagnos inom Autismspektrum.

Det här är något som deegna utredarna inom DSM 5 har konstaterat kommer innebära negativaförändringar för individer diagnostiserade med Aspergers syndrom.Att Aspergers är en väldigt olik diagnos, och en betydligt merhögfungerande sådan, än de flesta andra diagnoser inomAutismspektrum är känt. Det är också känt att det redan i dag ärsvårt för högfungerande människor med Aspergers syndrom isamhället att accepteras, mycket på grund av felaktiga fördomar omhur diagnosen ser ut. Det är konstaterat att detta förmodligenkommer att bli än mer problematiskt för individer diagnoserade medAspergers efter att man tar bort den specifika benämningen ochi stället bara gör det till en underkategori, då det givetviskommer att bli än mer komplicerat för människor som inte ärinsatta i området att veta skillnaden på något som i principkommer se ut som autism 1, 2 eller 3.

Men frågan är då såklart,finns det skäl till att göra såhär? Finns det medicinska skäl,finns det psykiatriska skäl? Jag skulle vilja påstå att så inteär fallet. Läkare, neurologer, som arbetar med just autism har intekonstaterat några fysiska likheter mellan människor med exempelvis autism och människor med Aspergers. Det finns tydliga skillnader.Vad gäller människor med Aspergers syndrom så kan man intekonstatera några fysiska olikheter jämfört med individer utan endiagnos. Vad Aspergers är, är egentligen relativt okänt, ochdiagnosen ställer man med en serie tester samt samtalsterapi. Du kaninte röntga en hjärna och se att någon har Aspergers, du kan intetillföra några specifika hormoner och se hur kroppen tar upp detför att konstatera Aspergers. Det är en väldigt stor skillnad frånindivider med autism, där 70% av individerna är drabbade av enutvecklingsstörning.

Jag har själv Aspergers syndrom. Det här märktes väldigt tydligt när jag var yngre, mensom de flesta med min diagnos, så är det ingenting som märks idagtills dess att man lär känna mig bättre. Träffar man mig påkrogen eller på ett café så är jag en pratglad, energifylldmänniska som hemskt gärna träffar nytt folk och har kul. Jag ärinte tillbakadragen eller blyg, jag är inte klumpig ellersocialfobisk. Något som de flesta tar för givet om folk medAspergers.

Det man märker med mig ärförmodligen mitt större behov av ensamhet och lugn. Jag måste tapauser från socialt umgänge där jag isolerar mig helt, mer än vadde flesta behöver. Jag är förmodligen lite mer rakt på sak änvad andra är, jag tolkar inte människor så mycket och jagkommunicerar inte vagt med dolda undermeningar. Jag är väldigt rakpå sak och säger det jag tycker, vilket somliga ibland inte kanförstå sig på, och till och med kan se som aggressivt om mandiskuterar något, då jag inte lindar in saker. Jag personligenfinner mitt sätt mer praktiskt, men det gör inte alla. Det som ärmest lätt att notera hos mig dock är förmodligen hur hårt jag inför det jag intresseras av. Jag kan lätt tappa precis allt annatoch hårdfokusera utan att varken sova eller äta under längreperioder.

De här sakerna är absolutavvikande, även om jag vet att även människor utan diagnoser kankänna igen sig delvis. För i grund och botten så är vi allamänniskor, och våra likheter kommer alltid vara större än våraolikheter. Men oavsett vad man tycker om de här sakerna, så gördet mig inte till en person med en utvecklingsstörning. Jag är intesjuk heller. Jag är fullkomligt högfungerande så länge jag kananpassa mitt liv efter mina behov, vilket jag har gjort och arbetatmed väldigt mycket.

Men i och med DSM 5 såkommer min diagnos bakas ihop mycker mer tajt med människor som harmycket större behov av hjälp, människor som fungerar helt olikasåväl neurologiskt som i ett psykiskt perspektiv. Det här är intebra för varken dem eller för mig. Vad det kan innebära, är att demed större behov av hjälp jämförs med folk som mig, och därförinte får det stöd de behöver från såväl vård som omgivning.Vad det också innebär är att högfungerande individer som jag,jämförs med individer som haft oturen att drabbas av enutvecklingsstörning, vilket innebär att mina möjligheter i mittliv kommer att begränsas.

DSM 5 kommer att släppas i maj. Exakt datum har inte blivit släppt ännu, men jag räds det härväldigt mycket och vad det kommer innebära för de människor detkommer beröra. Jag har ofta ställt mig frågan varför de väljeratt göra detta trots att deras egna utredare konstaterat sammaproblematik som jag gör. Samma problematik som många läkareutanför utredningarna konstaterat, samma problematik som många meddiagnoser inom Autismspektrum har framfört. Jag har alltid önskatatt det en dag kommer att bli lättare att säga att man harAspergers utan att folk tror att man är empatistörd ellerfeldiagnostiserad. Det är också något jag alltid trott kan varamöjligt att åstadkomma. Men med det kommande släppet av DSM 5 såser framtiden mycket, mycket mörk ut om vi i Sverige tar till ossden i vår vård av människor i den här situationen.