Onsdag 12 Maj
Stockholm

"Enklare att resa om jag vore vit"

Seher Ylimaz, krönikör på Nyheter24.
Seher Ylimaz, krönikör på Nyheter24. Foto:

Förra veckan spenderade jag i New York. Det innebar att jag behövde ta mig in i landet, vilket jag som vanligt var nervös över. För oavsett vilket land jag är på väg in i, krånglar det alltid för mig.

Kommentera (1)
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Seher Yilmaz

Jobbar med public affairs och brinner för jämställdhet.

Följ Seher Yilmaz på twitter här.

Varjegång på väg in i Turkiet måste jag övertyga polisen om att jaginte är turkisk medborgare. Så fort de läser mitt namn i passettvingar de mig att prata turkiska samt ber om mitt turkiska pass.Mitt svar om att jag inte har något krånglar till det i derashuvud. De kräver återigen att få se mitt turkiska pass. Jag har juett turkiskt namn och pratar turkiska, varför kan jag inte baraerkänna att jag är turkisk medborgare?

Påväg in i Pakistan med svenska kollegor, får jag inte följa med demi den märkliga vip-kön för alla vita människor på flygplatsen.De påstår att jag är pakistanier. Jag kräver ingen särbehandling,men vill inte komma bort från mina kollegor. Jag pekar på mittsvenska pass, de säger att jag ju ser ut som dem och pekar på det"p" som alla har i sitt pass under rubriken "typ":"See, "p" for pakistani". Jag vet inte hurjag ska argumentera emot och står kvar i kön utan mina kollegor.

Jagska på konferens i Washington. Vid mitt byte i Amsterdam blir jagknappt insläppt på flyget. Varför ska jag egentligen på konferensom politiskt arbete? Vad ska jag använda den kunskapen till? Kan jagcitera programmet utantill? Och kan jag verkligen vara säker på attingen planterat något i min mobil? När jag försöker vara hjälpsamoch ge mer information än frågan kräver, avbryts jag strängt. Devill inte ha mer information än nödvändigt.

Jaglandar i Köpenhamn, på väg ut från flygplatsen stoppas jag. Depratar engelska med mig, jag svarar på engelska. De vill veta varjag var innan jag landade i Köpenhamn och vad jag ska göra iDanmark. När jag tillslut visar mitt pass blir de förvånade. Defrågar på danska om jag är från Sverige. "Ja", svararjag, nu på svenska. De undrar varför jag inte sade det frånbörjan, då hade vi ju inte behövt stå där och prata medvarandra.

Mederfarenheterna i bagaget klev jag och min pojkvän av flyget vidNewark International Airport. Nervöst väntade vi i kö i fyrtiominuter. Tidsskillnaden och hungern var påfrestande. När det varvår tur gick vi fram ihop. Polisen sade hej, tack och välkommentill USA. Aldrig har det gått så enkelt. Men så har jag helleraldrig haft en vit person med mig som legitimerat min närvaro.  

Kommentera (1)
Kopiera länk
Dela