Ett klädföretag och sju dödssynder

Högmod, vrede, vällust, frosseri, girighet, avund, ochlättja. Se där, en à la carte-meny över de företeelser som hållerbokstavstolkande kristna vakna om nätterna. De sju dödssynderna har överlevtsom symboler in till denna dag, och ännu är de till viss del aktuella. Ja, ibland dyker de faktiskt upp hela rasket i en enda story. Behold, sagan om Abercrombie & Fitch.

Högmod. 2006 berättade VD:n för det amerikanska klädföretaget Michael Jeffries om dess varumärke i en intervju med tidningen Salon. ”I skolan finns det häftiga ungar och så finns det inte såhäftiga ungar”, sa han och berättade att det var den förstnämnda gruppen desiktade på. ”Många hör inte hemma i våra kläder, och det ska de inte hellergöra. Exkluderar vi? Absolut”, fastslog han sedan. Målgruppsanalys har aldrigframstått som så sympatiskt, inte sant? Vilka känslor dessa uttalanden då rördeupp vet vi inte – i en större intervju som den citatet kommer ifrån dränks oftaenskildheterna i den stora helheten – men att det lett till något i dag vet vi.

Vrede. När Business Insider i början av maj berättade att Abercrombie & Fitch inte hade några som helst planer på att börja säljakläder i storlekarna XL-XXL, eftersom de som sagt inte ville ha den sortenskunder, var nätets reaktion snabb och bestämd. Det var då de gamla citaten frånSalon grävdes upp igen, och med en oerhörd kraft twittrade twittrare ochfacebookade facebookare att det här helt enkelt var ett jävla sätt. När dettaskrivs har precis ett rykande färskt exempel på det tryckts ut på Twitter:”Helt fruktansvärt. Vad ska framtida generationer lära sig om självsäkerhet avdet här? Skäms!”

Vällust. De arga massorna hittade snart en bild påAbercrombie & Fitch-VD:n Michael Jeffries. Och döm om deras stora ochohöljda förtjusning när de insåg att den store kravställaren, han som självinte ville tilltala människor som inte passade in i en estetisk miniram, var ful.Hans ansikte beskrevs som stelt och knubbigt, och ser enligt enFacebook-kommentator ut ”som att det smälter av all plastikkirurgi”. Det bleven formlig fest i lyteskomik, och bilder som gör narr av hans utseende ikombination med uttalandena dyker fortfarande upp. Publiken kan inte få nog.Man skulle nästan kunna kalla det… Frosseri.

Girighet. Den dyker alltid upp när det blåser kallt. Såockså denna gång, för när protesterna lett till namnlistor och Youtube-kampanjer verkade klädföretagets varumärke sjunka till en iskallt icke-vinstdrivandebotten. Jeffries, som vid det laget hade fått smaka på minst lika mycketutseenderelaterad mobbing som vilken som helst av hans icke-anorektiska kunder,insåg att det var läge att pudla. ”Trots att jag anser att mina kommentarer tagits ur sitt sammanhang”, inleddehan övertygande, ”ångrar jag djupt att mitt ordval tolkats på ett sätt somorsakat upprördhet”. Ursäkten, som publicerades på Facebook, fick knappastpubliken att lugna sig. Snarare tvärtom. Men frågan är vad det kommer leda tilli slutändan?

Lättja. Om det är något nätets snabbt glömmande befolkningkan anklagas för är det ju det. Rädda barn med en like, lös världsproblem medett klick. Och det är väl rimligt att anta att även stormen som härjarAbercrombie & Fitchs varumärke en inom en inte allt för avlägsen framtidkommer blåsa över. För vem orkar hålla ut länge nog för att lära dem en verkligläxa? Samtidigt hörs mummel från ett annat hörn av Internet. Det är de som helatiden gillat Abercrombie & Fitch, och inte fattar varför det gnälls såmycket. ”Vilket jävla bråk”, tänker de. En skribent på samtidslexikonet UrbanDictionary förklarar sig vidare: ”Det finns inga skäl att vara arg på affären bara för att du är avundsjuk påfolk som har råd och snygga kroppar nog för fina kläder”. Kommentaren har fått27 tummar upp. Även om det är mindre än dess 44 tummar ner står det klart att vissatycker hela konkarongen enbart har med en sak att göra: avund.

Gud ska veta att Bibeln (som de har sitt ursprung i) inte ären särskilt pålitlig källa i många andra samhällsfrågor, och det är nästanalltid dumt att blint utgå från dess ord. Men oavsett de sju dödssyndernas kvalitétsom motto går de definitivt att skönja även i vårt hypermoderna och här och därsekulariserade samhälle. Både hos rasarna och hos den som för tillfället hamnati deras blickfång. Men äsch. Om den som är utan synd skall kasta första stenen lär det aldrig mer bli någon stenkastning. Och det låter ju inte som ett särskilt spännande samhälle. Hur farligt kan det vara med lite dödssynder, egentligen?